Tanke nr 1031: Skriverier i november

Det har skrivits en del i november. Den 11–12 var jag på Runö. Det var skrivkurs med Föreningen Arbetarskrivare. Gött att vara deltagare och inte ledare för omväxlings skull. Vi skrev miljöer och karaktärer och olika händelser. Det jag tar med mig är att om man ska skriva, i det här fallet om arbete och klass, gäller det att skriva så att människor känner igen sig. Och om de inte gör det så får man skriva så att de tycker att de följer med i berättelsen/texten i alla fall.

En av övningarna vi gjorde var att man skulle beskriva hur en person hade det/tänkte/gjorde på en oerhört viktig arbetsintervju efter att på morgonen ha fått reda på att personens partner ville skiljas. Vi skrev på tid, så texterna blev inte särskilt långa, men här är vad jag fick ihop:

Rekryteraren knackade käckt med pennan i kollegieblocket och fyrade av den första i raden av vad som skulle bli en lång rad av skaviga obekvämheter. "Då kör vi igång tycker jag! Vilka är dina tre svagheter?" 

Jag tittade ner i golvet. Ett blekblått hav av laminat. Varför har dom ens ett golv som ser ut som att det skulle platsa i tandläkarens väntrum? Det stämmer inte alls överens med hur jag hade tänkt mig att deras golv skulle se ut. Det borde vara ett exotisk trädslag eller en ny, fräsch, ickeallergen heltäckningsmatta. Eller i alla fall ett golv som inte var blått

"Oföretagsam, icke-verbal och egoistisk." Hon hade sagt så, precis så. Jag var tydligen varken inspirerande, nyfiken eller full av överraskningar.

Vi skulle också beskriva en arbetsrutin som vi upprepar varje dag. Såhär går det till när jag tar mig till jobbet:
 
Jag går av vagnen. Har fortfarande musiken på i lurarna. Vilken musik beror på vilket humör, vem jag har pratat med – och inte. Gräver efter nycklarna i väskans ytterfack, fast jag vet att jag inte behöver dem förrän jag kommit fram till dörren, slagit koden, tryckt ner hissen, klivit av på högsta våningen och kommit fram till glasdörren. Latmasken säger att jag kan ringa på dörrklockan. Varje dag säger den att jag kan ringa på dörrklockan för att få någon att komma och öppna. Och varje dag låter jag bli. Jag står ju med nycklarna i handen för det mesta, och de dagar när jag inte håller i några nycklar tar det inte längre tid än det gör för hissen att åka en vända till, innan jag har hittat nyckelknippan och låst upp. Dessutom stör jag någon, avbryter  någon varje gång jag ringer på dörrklockan. De som sitter i rummen närmast entrén är de som oftast, mest på grund av att de inte står ut med ringande och plingandet från folk som kommer och går, är de som öppnar åt dem som låtit latmasken eller glömskan ta över.

Dörren går igen med ett brak. En kort blick upp till vänster för att kontrollera att larmet inte är på, att jag inte är först, men lampan lyser alltid grönt när jag kommer. Jag sneddar över det färgstänkta golvet i lunchrummet, hejar kort på dem som står i köket och gör kaffe eller sitter i Skype-samtal vid ett av de runda borden.

Framme vid dörren. Den är stängd och skohyllan utanför i korridoren är endast fylld av tofflor. Inga kängor, inga boots. Idag är jag själv.

Föreningen ger ut en antologi med medlemmarnas texter vartannat år och den 20:e nov var det manusstopp för texter till 2018 års antologi. Jag hade bestämt mig för att skicka in en text, och det gjorde jag. Nu får vi se om den kommer med. Om inte så publicerar jag den här så småningom.

Den 15 januari är det deadline för att söka Arbetarskrivares stipendium på 5 000 kr som delas ut varje år i samband med årsmötet. Jag satsar på att få in en text dit också. Det är kul att ha skrivmål och det var en av sakerna vi pratade om på skrivkursen vad det gäller att hålla igång sitt skrivande: att skicka in texter till olika tävlingar mm.

Det var en fin födelsedag på söndagen. Det var jag och en till, AnaMaria, som fyllde år. En annan deltagare hade fyllt den 10:e. Resten av gänget sjöng för oss på sista fikan. Riktigt rörande.

Jag har också varit på skrivargruppen två gånger i november. Här kommer en text från den 16 november. Vi skulle skriva en så kallad alfabetsberättelse med början på "k". Dvs, varje ord ska börja på bokstaven efter den bokstav som ordet innan började på. Glasklart, eller hur?

katten löser mysterier
norpar ost på qlurig räd 

somnar tvärt utanpå vacker xylofon
ystra zebror, ålar, älgar,
önskedrömmer allihop

begraver citronerna
delar efterrätten frikostigt
gästerna håller i julen
knas

För övrigt har vi kommit in i december och jag ska fortsätta jobba.

Kommentarer