Tanke nr 1097: Sömniga skrivierier

I torsdags var det skrivargrupp igen. Vi var en liten skara: M, M, M, E, lilla A och jag. Vi hade ett visst superhjältetema eftersom det spånades vilt om superkrafter på hemvägen efter förra skrivtillfället. E, som tyvärr inte kunde komma, hade skickat en lista till mig med olika tveksamma superkrafter:

En lista över diverse superkrafter som kanske inte funkar perfekt ...

Vi inledde med bokstavsassociationer som vanligt. Första bokstaven var "b", den andra "t". Såhär blev det:

berätta bereda brakskit bravur brista bräsera beveka bevaka begrunda besudla bemärkelsedag bensin bensinpump bensinmack betor beting besjungen betvinga belamra bemanna beundra bevandrad beslut besluta beslutsrunda bereda beredda balustrad baluns balansera balsamera baldakin bal balsal ballong ballt barn barnvagn

trast trist tristmört trivial tvär tvätt tvättid tvaga tvinga tunga tinga tand tanke tandagnisslan trava trav treva truga trängsel trakt tribunal trimester trimma trumma tramsa trippa troppa trupp tralla trolla tunna tinnar torn tradjazz tradition traktat trikiner trastar tröstar trångsynt

Efter att ha spottat ur oss massa ord, skrev vi små berättelser där tredje och tionde ordet på "b" och sedan fjärde och elfte ordet på "t" skulle vara med. I mitt fall var det alltså orden brakskit och besulda respektive trivial och tinga (men jag bytte till tunga för det blev för krångligt annars).

Hon tittade ner på lappen hon hade framför sig. Hon hade aldrig sett den förut. Det verkade vara någon sorts test, ett prov. Hon rullade pennan mellan fingrarna så det blev blyertsfläckar på knogarna och flagor av pennfnas trillade ner över pappret. Hon tittade igen. "Släppa väder", fyra bokstäver. Det enda hon kom på var "brakskit". Om hon skrev två bokstäver i varje ruta skulle det gå in. Hon suckade. Det var inte rätt. Här satt hon och besudlade någon annans arbete. Någon hade suttit och sammanställt det här testet för att pröva folks ordförråd och hon kunde inte komma på vad hon gjorde där.

 

"Här sysslar vi inte med triviala ting", sa han och försökte se viktig ut. "Det är inte vad som helst som vi sysslar med." "Nähä", sa jag. "Vad sysslar ni med då" "Viktigheter", sa han och tvinnade mustaschen till en liten hård pigg som stod rakt ut. Jag tyckte han såg fånig ut för att vara så viktig. Fast det sa jag inte. "Har du jobbat här länge?" frågade jag i ett försök att hålla konversationen igång.

Vi prövade sedan att laborera med att kombinera något som våra superhjältar var riktigt dåliga på, deras svagheter, med någon av de tveksamma superkrafterna från E:s lista

Sånt som våra superhjältar var mindre bra på.

Sen gällde det att få ihop texter. För mig blev det såhär:

Jag tror att larmet kom norrifrån, men jag vet inte. Jag är inte så bra på höger och vänster, upp och ner, norr och söder och så. Det har jag aldrig varit. Min mamma såg inte till att jag lärde mig väderstrecken ordentligt. Hon var mer inne på vinklar, störtdykningar och häftiga loopar. "Med rätt vinkel fångar man alla skurkar", brukade hon säga medan hon polerade sin slängkappa på kvällarna. Väderstreck och tidtabeller och sånt, det vara bara strunt sa mamma. 

Min pappa hade försvunnit i ett svart hål när jag bara var ett halvår så vad han tyckte om det hela var det ingen som visste. På nätterna när jag skulle sova, brukade jag ligga och fundera över vad min pappa höll på med där inne i hålet. Kunde han gå på toa? Fanns det andra där som kunde hålla honom sällskap? Var han blind eller var det bara mörkt? Jag önskade ofta att jag också hade ramlat ner i ett svart hål. Då hade jag inte behövt bry mig om såna världsliga saker som väderstreck och så. Det fanns nog ingen som behövde en superhjälte där heller, i alla fall ingen som hade så fåniga superkrafter som jag. När jag tänkte på pappa och hur han flöt omkring i det där hålet gjorde det ont i naglarna. 

Det där med naglarna är en hemlighet. Mamma vet inte om att jag har fått ont redan. Jag är ju bara fyra och de flesta i vår familj får inte nagelsuperkänslighetskänningar förrän de är långt över tio. Jag tror att det är pappa som gör att jag har fått min känsel så tidigt. Jag tror att han har kommit på ett sätt att kommunicera med mig – genom naglarna. Han har haft lång tid på sig att fundera ut hur det skulle gå till, tänker jag. Egentligen skulle jag vilja fråga mamma om hon också tror att pappa har kommit på hur han ska få kontakt med oss igen, men det går inte. Hon kommer inte att lyssna. Hon vill inte prata om pappa. Aldrig någonsin. "Han kunde gett tusan i att jaga efter de där förrymda tentaklerna", fräste hon bara när jag någon gång hade frågat om honom. "Han som var allergisk mot skaldjur och allt", kunde hon säga och göra en extra arg loop av bara farten.

För övrigt är det dags att packa ihop sig för idag.