Tanke nr 1177: Dagens ord

Dagens, ja egentligen de senaste dagarnas, ord är:

gruffa verb ~de ~t • ⟨vard.⟩ muttra, bråka

Jag har gruffat en hel del – över folk, texter, trängsel, mera folk och världen i stort. Häromdagen var gruffbehovet stort och då C, min (ovetande) gruffrumskompis, inte var på plats vandrade jag ner i motsvarande hörn på planet och tittade in hos B.

– Hej!
– Hej!
– C är inte här. Så jag har ingen att gruffa med. Jag tänkte att du kunde vara hans stand in?

[B ser med rätta förvirrad ut.]

– Va? Vad är "gruffa"? (B är tysk.)
– Asså jag säger något som irriterar mig och morrar lite, sen gör du samma sak.
– Ah! Jag är ju ständigt irriterad.
– Ja, jag vet. Därför är du nog alldeles utmärkt att gruffa med.

[Här gruffar vi en stund. Först jag, sedan B.]

– Så. Klart.
– Vi är ju ganska bra.
– Visst är vi! High five!

Under gårdagens kontorslunch berättade jag för A-K (från Västerås) och K (från en liten by utanför Lund) om det här behovet att gruffa. De såg ut som fågelholkar* och hävdade att det var ett dialektalt uttryck och att ingen av dem hade hört det förut. Bah. De har bara inte fattat grejen med gruff.

* Läs mer här och här.