18 september 2017

Tanke nr 1026: Mera skriverier

Höstens första skrivargrupp var i slutet av augusti. Det var jag som ledde och jag hade ett tema – poesi. Här kommer en haiku till att börja med:

kulörta sillar
harmonierar illa
med augusti

Sedan tog man en haikurad, sin egen eller någon annans, och använde den som startmening i en fri text:

Rävarna snarkar i skymningen och jag kan inte sova. Jag har hakat upp mig och alla orden faller huller om buller eller inte alls. Rävarna snarkar i kör och jag är alldeles ensam. Ingen räv, ingen kör gör mig sällskap. Jag vill vara som rävarna och ha kamrater att snarka med oavsett om de har svans eller inte.

Efter detta provade vi – hör och häpna! – något nytt. Hos Camilla Jönsson hittade jag de så kallade "elvingarna", det vill säga dikter som består av elva ord enligt mönstret: 1, 2, 3, 4, 1. Det blev till exempel såhär:

1.
Jag         
tror att           
jag inte har           
något kvar att säga       
dig
2.
Bokstäver           
överallt bokstäver
jag drunknar nu
i alla dina ord
biblioteksfadäs

På torsdag är det dags igen. Då är det någon annan som leder. För övrigt ska jag göra en skärmdump eller två.

15 augusti 2017

Tanke nr 1025: En semester med besök

Årets semester kan sammanfattas med ett ord: besök. Det började med att svåger med familj kom på sitt traditionella sommarbesök i samband med att de besökte andra släktingar i Katrineholmstrakten. Vi åt hipstertacos, dvs vietnamesiska vårrullar, shoppade på Kawaii shop, fikade på Vetekatten och åt glass i Gamla stan. S ville stanna några dagar till och hon och jag gick loss på Kina Li, åt indiskt och spanade på rika människor på Übermalm. Vi hann också med drinkparty på balkongen och provsmakning av sötsaker från Estland.

I bild: tre drinkar, tre bakverk. Utanför bild: en farbror, ett brorsbarn och en fru.

En vecka senare anföll bror med familj. Det var första gången vi fick ha dem på besök allihop på en gång. Mysigt var ordet. Det blev ett Grönanhäng inklusive båtfärd och kexchokladvinst, karusellåkande och sist men inte minst ... Blå tåget. Jag var skraj på riktigt, det var jag. Fast efteråt var jag mest fnissig.

Dagen efter att brorsan och dom hade åkt hem var det dags för mig att åka på besök ner till Halmstad. Jag fick äran att bekanta mig med den nya familjemedlemmen Astrid. Hon var intensiv – och söt. Det blev även ett besök på Särdals kvarn, promenad i stan och så botaniserade vi bland gamla kort och papper från förr.

Astrid, katt.

 Havet, det riktiga havet.

D och jag pausade en vecka efter mitt Halmstadsbesök och sedan satte vi oss på planet för ett kort intensivbesök i Skåne. Vi hängde med olika djur, tog en dagstur till Helsingör och besökte Hamlets hemvist Kronborg (Elsinore) slott – rekommenderas förresten. När det var dags för hemfärd mot huvudstaden hade vi med oss två snart tonåriga killar, M och S.

Elsinore slott.

Skånepågarnas besök varade från onsdag till lördag. På torsdagen gjorde vi en favorit i repris och tog båten ut till Kyrkogårdsön och Siaröfortet. Det var en bra guide även denna gång, vi åt mängder med pannkakor på ditvägen och sedan ville jag inte gå upp när vi badade. Dagen efter blev det en ny tur till Grönan. Av någon anledning ville ingen av grabbarna åka Kärlekstunneln med D och mig. Fattar inte varför, den som är så gullig. Även den här gången blev det en kexchokladvinst. Och jag fick en present av S, en boxarbjörn som snabbt döptes till Kisen (baserat på att S dagen innan hade hävdat att han "känner ingen smärta" när han skulle doppa sig i det relativt kalla vattnet). Det var fint att ha dem på besök, mycket fint.

För övrigt är det dags att börja avrunda. Snart dags för varm dags färd mot tvätten.

Tanke nr 1024: Det här är bara början – utställningen

Det där "jag ska bara lite" har blivit ganska länge nu. Fast bättre sent än inte. Så det så. Som sagt, jag hade utställning i maj. Vill ni läsa mer om förberedelserna hittar ni det inlägget här.

Jag hade planerat för att inte behöva stressa med upphängningen in i sista stund. Men livet kom emellan med ett Skåne-besök så jag gjorde precis som utställare verkar göra – stressade in i sista stund. Eller njä, fram till lunch på utställningsdagen tyckte både jag och min eminenta medarbetare och superfixare Anna att vi hade läget under kontroll.

 Ordning och reda och var sak på sin plats.

 Min medhjälpare i färd med att hänga upp skira tyger i taket.

Sedan hände något, tiden rusade på, och helt plötsligt hade öppningsklockslaget kommit och passerats. Meh. Jaja. Såhär i efterhand inser jag hur mycket jobb det var att limma upphängningskrokar och böja till elefanttråd för alla de delar som ingick i utställningen, och som sagt – jag är så tacksam för den hjälp jag fick. Annars hade nog vernissaget inte påbörjats förrän vid midnatt ...

 I väntan på limpistol och tänger ... Såhär låg panelinnehållet utlagt i väntan på sammanfogningen.

Anna jobbade på som en furie tillsammans med Toppens ansvarige Peter (jag kan inte tacka nog) medan jag slängde på mig vernissagedressen och underhöll mina punktligt anlända gäster medelst vin, salta pinnar och historier om Färgkontorets uppkomst.

Drygt en halvtimme sena kunde jag äntligen dra ner tyget som dolt aktiviteten inne i själva Toppen och bjuda vernissagegästerna välkomna in i ett rum av och för läsning. Tystnaden bredde ut sig allt eftersom de, till övervägande delen svartklädda personerna, rörde sig mellan panelerna och installationen. Jag blev oväntat nog en smula förvånad över att det blev så tyst ... Alla läste, ingen pratade, koncentrationen var påtaglig i rummet. I bakgrunden drillade Sven-Ingvars om blondiner och brusten kärlek och blommorna trängdes i spannen på golvet. Jag höll mig vid sidan om och betraktade betraktarna. Fascinerande.

Vernissaget är igång!

Jag hade en tävling under vernissaget, en tävling som gick ut på att man som besökare valde ut en favorittext och plitade ner första raden plus sina kontaktuppgifter på en lapp och la den i den gröna lådan. Priset var att få en print av "sin" text.

Tävlingshörnan inklusive instruktioner och presentationsblad.

De flesta gästerna hade gett sig av ett par timmar senare, men då kom det några eftersläntrare och vi hängde kvar, pratade om allt och inget, drack vin och hade högläsning tills timman den blev sen och jag trött och nöjd delade taxi till de södra förorterna.

På lördagen var det dags igen. Då dök föräldrarna och goda vänner upp. Kul att se er alla! Det var fint att gosa med lille Rickard medan resten av gästerna vandrade runt och läste, tyckte, tolkade och tänkte. Ida var lördagens stora överraskning. Hon hade, direkt efter fredagens frilansarfest i Göteborg, satt sig på sista tåget mot Stockholm, tagit in på hotell, mölat ägg och bacon till frukost och dök sedan upp prick klockan 11 vid Trekanten. Fina vännen ...




Idag har jag nog avslutat det här projektet officiellt, dels för att jag har fått ihop det här inlägget, dels har jag – äntligen! – fixat vinnarprinten till Johan som vann (plus en bonusprint till kollegan Bernard för att han ... behövde den).

För övrigt ska jag nog kunna få ihop ett inlägg till eller två innan det är dags för hemgång.

1 juli 2017

Tanke nr 1023: Skriverier i Farsta

I torsdags var det sista skrivargruppstillfället innan sommaruppehåll. Vi var fem stycken som träffades hemma hos S i kollektivet i Farsta strand, åt middag och spann gemensamma och individuella historier.

Efter ett par uppvärmningsövningar med semantiska fält hamnade vi i karaktärsbeskrivningar. Här kommer några exempel på vad de andra deltagarna hittade på:
-->
hal småbarnspappa med känsla för utvecklingsfrågor
han som försöker rädda alla tjejer
gillar när det går dåligt för andra
gillar att göra slut
kantstött kattklöst
försynt manipulativ

Det blev en gemensam miljö även denna gång som skulle innehålla:

--> nåt som är kattklöst, det luktar ruttet, det hänger en jättestor kristallkrona/-kula i taket, det är jättehögt i tak, det finns en humla, spetsdukar
Jag hamnade i drömlika tankegångar och skrev följande:
-->
Jag var här igen, i den här lägenheten som jag tydligen också hyrde fastän jag visste att jag egentligen bodde några tvärgator längre bort. Dammet låg som ljusgrått puder över hela rummet. I revorna på fåtöljens ryggstöd hade det bäddat ner sig i extra tjocka lager. Och utan att behöva utföra själva handlingen så visste jag att det skulle lukta ruttet om jag öppnade kylskåpet. Det var länge sedan jag var här, jag kommer inte ihåg när.

Det är obehagligt. Jag vet att jag bor på ett ställe, men plötsligt slår det mig att jag inte alls bara bor där jag tror att jag gör, utan att jag har ett annat ställe, ett annat ansvar där jag bara har glömt bort alltihop. Glömt att jag bor fyra trappor upp med skranglig hiss, glömt att badrummet består av tre små rum i fil där fogarna börjar lossna och glömt att vi rivit ut den mögliga heltäckningsmattan ur sovrummet.

Hur kan jag ha glömt? Jag har inte betalat hyran och jag har inte städat ur förråden. Jag bor tydligen här – fast inte. Det är högt i tak, så högt att jag skulle kunna skaffa mig den där kristallkronan som jag har drömt om. Men vad tänker jag!? Jag bor ju inte här, det kan jag väl inte? Bor vi här? Eller har vi bott här men glömt bort det båda två och istället berättat för alla att vi har fått tag i en lägenhet som ligger ett par kvarter bort? Och varför har ingen i så fall påmint oss om den här lägenheten, den med humlesurr och funkiskök och ologiskt planerat läckande badrum?

Alla fick till rätt långa historier och vi valde att gräva vidare i miljön lite till:
-->
Jag visste inte att jag hade en bil. Vi har faktiskt pratat om att skaffa en de senaste dagarna, men jag har tydligen missat att det redan har hänt. Och att jag har kört någonstans och att jag inte vet var jag är.

Det är som med lägenheterna och husen, dom som jag har, äger och hyr utan att jag vet varför eller hur eller med vem. Dom bara finns och jag är i dom och vet saker i förväg, innan de har hänt, och jag vet grannens vanor och ovanor och att det inte är vår lägenhet längre när man går ut genom dörren som ligger i vardagsrummet som är längst in i lägenheten.

Om man går ut där så kommer man till ett trapphus, ett stort gediget gammalt trapphus som ser ut som om det ligger i Birkstan i ett hus från förra sekelskiftet. Från trappavsatsen snett nedanför från vår vardagsrumsdörr sett kommer man in till kollektivet. Och dom bor inte alls i ett sekelskifteshus norr om Stockholms city utan i ett helt annat hus, söder om stan.

Så kan det gå. Och jag har faktiskt drömt allt det här, fast jag hade glömt att jag kom ihåg det. För övrigt har jag ledigt.

28 juni 2017

Tanke nr 1022: Skriverier

Härom veckan lyckades jag äntligen ta mig iväg till skrivargruppen igen. Via flödesskrivning av ord som tillhörde olika semantiska fält, till exempel floskler, landade vi i uppgiften att skriva en floskelspäckad jobbannons eller en jobbansökan. Ett exempel:

Klåfingrig ål sökes

Gjort några övertrasseringar på sistone? Lurat pengar av små barn? Norpat småmynt ur kaffekassan? Vi söker dig som har ett brinnande intresse för fiffel och båg i allmänhet och mutor i synnerhet. Vi ser gärna att du har erfarenhet av fluffiga fakturor och vet hur man får en budget i obalans utan att det faller tillbaka på dig själv. Känner du att du inte har ställt till nog med ekonomisk oreda och att du fortfarande har ett ohederligt ess eller två i rockärmen? Ta dig samman – sök nu.

Under den andra skrivartimmen hamnade vi hos karaktären Lennart. Lennart har skapats av M, deltagare i skrivargruppen. Karaktären Lennart är snäll – väldigt snäll, av vissa kanske kallad mesig, och alltid hopplöst kär i en av sina tjejkompisar. Det finns en hel del Lennartar där ute. Och har man en Lennart ska man vara rädd om honom.

I alla fall, vi avslutade med att skriva haikus, inspirerade av Lennart. Det blev till exempel såhär:

Hon är egentligen
ingenting för mig, jaha
då är jag ensam 

Håll honom nära
utnyttja honom inte
var bara hans vän

För övrigt är det dags att samla ihop mig och åka hem.

12 juni 2017

Tanke nr 1021: Ett besök hos Mickes

I fredags hade mitt rum, dvs mina kontorspolare och jag, bestämt oss för att käka tapas och hänga lite vid Hornstull. Det var så länge sedan vi alla befann oss på samma ställe att ingen kunde komma på när det senast hade skett.

Jaja, men nu skulle inlägget inte handla om mat utan om skivor. För på vägen till restaurangen passerade jag Mickes (den lilla butiken) skivbörs. Affären är frekvent återkommande i den utmärkta podden Dj50spänn som går ut på att den inbjudna gästen får en 50-lapp att köpa fem plattor för som sedan presenteras i programmet i olika kategorier som "Chansningen", "Fyndet" osv.

Mickes ja ... Det började med att jag hittade lp:n "Concert for Kampuchea" med bland andra Clash, Costello och Rockpile och "Hits! Hits! Hits!" med Madness, Pretenders och Japan till exempel, för tio spänn styck i backen som stod utanför dörren. Inne i "fyndrummet" ramlade jag över: en platta med andliga sånger och visor från 1800-talet, en med dragspelaren Pepparn, "Nää, nu jäsicken!" från -73, som bland annat har varit uppe till diskussion hos Kalle Lind i podden Snedtänkt, en countryskiva rekommenderad av själve Alf Robertson och en med Roland Cedermark. Alla för tio spänn styck!

Killen i kassan och jag enades om att dragspelsmusik var en hit och när jag frågade hur urvalet såg ut i den större butiken tvärs över gatan svarade han: "Jaa, ännu mer av det som du har i handen." Hurra! Efter utehänget med kollegorna svängde jag inom den större butiken också. Den har generösa öppettider, läs mer här till exempel. Där fanns som utlovat mycket som lockade, men det får bli vid ett annat besök.

Vill du läsa mer om Pepparn? Kolla in www.pepparn.se, eller Roger Lindqvists blogg, eller varför inte ett blogginlägg av Micke himself om ovan nämnda lp? Du kan också lyssna på hela albumet här.

Nu ska jag jobba vidare och för övrigt är det dags för mera kaffe.

5 juni 2017

Tanke nr 1020: Det här är bara början – förberedelser

Någon gång i början av mars fick Ingela Nilsson mig att gå med på att ställa ut ett antal av mina skönlitterära texter på Galleri Toppen. Vi hade pratat om våndan av att producera text, och då speciellt beskrivande text om den konstnärliga processen. Hon sa: "Om jag nu ska gå hem en fredagskväll och skriva en text är det inte mer än rätt att du har utställning." Och när jag dagen efter nämnde att jag hade en massa texter liggande, från nuvarande skrivargruppen bland annat, var det inget att be för. Det var bara att göra.

Jag visste att det fanns två personer som jag ville ha med mig på resan, min illustratör- och grafiska formgivarkollega Josefin Janson och min lajvpartner in crime, Anna Sortti. Som tur var tackade båda ja. Grunden till presentationen utgick från en text som jag skrev på sommaren 1992. Här kommer ett utdrag:

Utdrag ur texten "Min framtidsdröm", 1/7-92

Jag ville återskapa känslan i det där tornrummet i villan vid havet. Det skulle vara ljust, lätt och välkomnande. Under ett spånmöte i galleriet kom Anna med idén att skapa det vi kom att kalla paneler, texterna monterade på kapaskivor som hölls samman med elefanttråd. Paneler it was.

Skiss över panel.

Vilka texter som skulle vara med på utställningen var den del i förberedelsearbetet som var lättast. Jag gjorde ganska snabbt ett urval som jag sedan gjorde små bearbetningar i. Tanken var att bearbeta texterna så lite som möjligt. Josefin fick i uppdrag att välja typsnitt och sätta texterna i antingen A4 eller A3.


Utdrag ur utställningstext.

Som komplement till texterna gav vi, Anna och jag, oss ut på jakt efter material. Det började, på Annas födelsedag, med ett besök hos Antikvariat Verklighetsflykt i Gamla stan. Joel som äger antikvariatet är en gammal vän till min vän Lina. Och det vara Lina som för ett par månader sedan tipsade mig om Joel och hon sa att jag skulle gilla stället. Hon hade rätt. Joel och jag pratade om Lovecraft och Bukowski, M A Numminen och vinyl. Jag gick därifrån med ett antal gamla fotografier och LP:n "Haren satt i gropen i Finland". Fotografierna skulle inkorporeras i panelerna och skivan fick David. Han har då och då sjungit om haren i gropen i Finland ända sedan vi lärde känna varandra – och det är ganska många år nu. Det finns ett fantastiskt fint klipp med Numminen här.

Efter antikvariatsbesöket drog vi oss mot Själagårdsgatan och Eddies loppis. Anna känner honom sedan många år. De träffades i och med ett lajv och Anna och hennes lajvkompisar skulle få bo i Eddies källare. Men lajvarrangören ställde in lajvet med bara några dagar kvar till lajvstart. Fast Anna och de andra lajvarna i hennes grupp bestämde sig att bo i Eddies källare i alla fall. Och på den vägen är det. Hos Eddie hittade jag ramar, billiga singlar och gamla tidningar. Han visade oss runt i källaren, berättade om Gamla stan, om klubbar han drivit och människor han känt. Han har stadsvandringar också, när vädret tillät och han var på humör. Han lovade att slå mig en signal när det var dags för nästa vandring och det gjorde han också. Jag kunde tyvärr inte då, men han ringer igen. Nästa gång hoppas jag kunna gå med. Vill ni veta mer om Eddie? Kolla in P1 Dokumentär: Prinsen av Gamla stan eller läs det här blogginlägget.

I slutet av april blev det ännu en loppis, i Kungsör denna gång, i samband med en roadtrip till Bergslagen. Loppisen ägde rum på järnvägsstationen och där fyndade jag ramar för fem spänn styck och hittade precis de där kaffekopparna som jag hade beskrivit i texten från 1992. Fyra stycken koppar med fat för trettio pix. Inte illa.

Järnvägsloppis i Kungsör. Hur hamnade vi här?

Ett par dagar senare tog jag pendeln hem till Anna för en dags planerande av vilken text som skulle hamna på vilken plats och hur A4-texterna skulle förhålla sig till A3-texterna. Anna tejpade raskt upp en ram på väggen och sedan hummade vi och flyttade runt tills det blev som jag ville ha det.

 Planering pågår. Inklusive bullar och whiteboard.

 Upphängningsfunderingar och placeringsskiss.

Planeringsdagen avrundades genom att Anna satte samman en diger inköpslista till mig. Det var alltifrån 10 meter silduk till vajerlås och limstavar. Det tog mig ett par tre dagar att bocka av allt på listan. Det visade sig vara svårast att få tag på dels kapaskivor, dels 2 mm stålvajer. Kapaskivorna löste Office Depot, men vajerletandet gick mig på nerverna. Clas Ohlson skulle ha vajer. Sa dom. Men det visade sig att jag hade behövt besöka tre stycken butiker efter varandra för att få tag på tillräckligt mycket. Fredells hävdade per telefon att de absolut inte hade så mycket vajer inne, så Wirströms på Folkungagatan blev räddningen. Snabb service via telefon och i butik och tillräckligt med både vajer och lås. Jag var väldigt nöjd när jag gick där ifrån.

Utdrag ur handlingslista. Det kändes som the neverending tour ...

Det var det om förberedelserna inför utställningen "Det här är bara början". Det kommer ett inlägg om själva utställningen också. Jag ska bara lite först. För övrigt tror jag det är dags för en kopp kaffe på balkongen.