26 februari 2017

Tanke nr 1015: Om populärkulturella referenser, del 3

Nähä. Vi är inte riktigt klara än. Det finns mer att säga om Help!. Vi har inte pratat om det mest uppenbara, om musiken, än. Och musiken är anledningen till att vi började nysta i den här populärkulturella härvan över huvud taget. Så här gick det till:

När D och jag hade varit på Kulturhuset och lyssnat på Beethoven, typ, fortsatte vi att lyssna på diverse olika klassiska stycken under veckorna som följde. D hade en dag satt på något från Spotify som lät bekant och jag sa: "Men det här kommer ju från Help!, från eftertexterna". Sedan började jag nynna på Beethovens nia och sa: "Och de sjunger Beethoven för tigern så den ska somna, när Ringo blivit inlåst i pubens källare".

"The Bengal man-eating tiger, Roger, was kept behind a glass during the shooting. The scene sparks the great global encompassing sequence that celebrates Ringo’s favorite lyricist, Ludwig Van. The scene is so goofy and yet so infectious. It encapsulates the power of music and does it while whistling with a tongue in a cheek."
(Från Den of Geek)

Sen var tankeprocessen igång och jag har varit på väg att skriva de här inläggen många gånger, men inte förrän den här helgen fick jag ihop alla trådar. Enligt IMDb:s soundtrackinfo ser listan, vad gäller klassikerna, ut såhär:

Prelude to Act III
(1850) (from "Lohengrin")
Written by Richard Wagner
Overture from the Barber of Seville
(1816) (uncredited)
Written by Gioachino Rossini
Played over the end credits.
Symphony No. 9 in D minor, Op. 125
(1824) (uncredited)
Written by Ludwig van Beethoven
Sung a cappella by many people.

Men jag saknade ett av de klassiska styckena och fann också hos Den of Geeks:

Tchaikovsky's top ten hit of 1840: 1812 Overture.

Jaha. Så jag lärde mig, ett par år innan jag började spela klassiskt själv, att gilla en del klassiska stycken genom att titta på Beatesfilm. Där ser man. För övrigt anser jag det vara en passande avslutning att lista mina topp tre Beatleslåtar från filmen. Kommer här:

You've Got to Hide Your Love Away
(1965) (uncredited)
Written by John Lennon
Performed by The Beatles with Accompaniment by John Scott as Johnny Scott performing on flutes
Published by Capitol Records 


Ticket to Ride
(1965) (uncredited)
Written by John Lennon with Paul McCartney
Performed by The Beatles
Published by Capitol Records 


Another Girl
(1965) (uncredited)
Written by Paul McCartney
Performed by The Beatles
Published by Capitol Records 

25 februari 2017

Tanke nr 1014: Om populärkulturella referenser, del 2

Ni har väl inte missat att det här inlägget redan är påbörjat tidigare idag? Vi har redan avhandlat Rock Out:s betydelse för de octotextska populärkulturella referenserna och nu, äntligen, är det dags för fortsättningen.

Som sagt, jag har nu (för vilken gång i ordningen har jag ingen som helst aning om) sett Help! – igen. Denna gång antecknade jag flitigt. Det har jag aldrig gjort tidigare. Anteckningarna spretar liksom filmens handling också spretar fast det ändå finns någon sorts röd tråd någonstans och det kommer det göra här med.

I can say no more.

Vi börjar med Kaili (Kali). Det var här jag träffade på henne först även om hon också dök upp i min morbrors låda med gamla Fantomen som man kunde få gå upp på vinden och hämta på den tiden då morfar fortfarande fanns. Tidningarna låg i en vanlig brun kartong och jag plockade snabbt ut dem som handlade om Dimmiga bergen och stryparsekten, om människooffer och slavhandlare, om Kaili och om halsband med dödskallar i rad efter rad. Sedan la jag mig i en säng, eller en soffa, och läste.

Jag vet inte riktigt hur gammal jag var när jag började åka ner till mormor och morfar några dagar på sommaren, nio tio? I alla fall minns jag en sommar när jag och min äldre kusin R var där tillsammans. Vi gick bort till kiosken längre bort på gatan och valde lösgodis som expediten plockade ner i våra påsar allt eftersom vi pekade. Sedan gick vi hem, satte oss på balkongen och läste Fantomen. Vi hade köpt var sin lakritspipa också. En av oss var Karl Alfred, en var morfar. Jag minns inte vem som var vem.

I can say no more.

Sektledaren Clangs snögubbekostym med hög hatt, rödvitrandig halsduk och vit rock med svarta knappar ser i stort sett ut som den som The Snowmen använder i videon till Hokey Cokey:



Mer om The Snowmen och om huruvida det var Ian Dury som sjöng eller inte kan du bland annat läsa om här och här.

Jag har sällan brytt mig om vilket skivbolag som ger ut mina favoritartister, men ett bolag bryr jag om – Stiff records. Det kan bero på Devo, Elvis Costello, Kirsty Maccoll, Madness, Nick Lowe och The Pogues. Kanske. I alla fall, Hokey Cokey har jag på ett kassettband som pappa spelade in till mig för många år sedan, långt innan jag visste något alls om vare sig Stiff records eller Ian Dury.

I can say no more.

Det finns mycket mer att säga om Help!, till exempel på Den of Geek, men jag ger mig för denna gång.


P.s. När jag lajvade Al-Dabeyons skattmästare Kálag för ett par år sedan, dök de turbanklädda människorna från rikena uppe i de Dimmiga bergen igen. Men denna gång var de mer som Singh-piraterna (också de från Fantomen, reds. anm.).

Tanke nr 1013: Fischer-Z

På förekommen anledning – här är dagens octotextska musiktips: bandet Fischer-Z. Jag hittade den här pärlan till band (cirka 40 år sent men ändå) härom kvällen när D och jag dök ner i gamla Old Grey Whistle Test-klipp på Youtube.

När Fischer-Z drog igång låten "Pretty Paracetamol" från plattan Word Salad från -79 var jag fast. Så jäkla bra. Kolla själva:



För den som vill se mer av Fischer-Z, eller en ung Rob Halford och Judas Priest i låten Dreamer Deceiver, eller något helt annat, bör för det första se till att det finns några timmar till övers – och för det andra söka på "ogwt" på Youtube.

För övrigt är det snart dags för lunch.

Tanke nr 1012: Om populärkulturella referenser

Det var en ambitiös titel, men titlar är inte allt. Inlägget kommer handla om mina, enligt vissa personer, rätt snäva populärkulturella referensramar. Det låter fortfarande pretentiöst. Jaja, jag ska prata om två saker: musikprogrammet Rock Out från 80-talets början och Beatlesfilmen Help! från -65.

Det har skrivits om Rock Out här tidigare. Om ni inte har inläggen i färskt minne tipsar jag om att ni går tillbaka till tanke nr 71, tanke nr 370, tanke nr 382, tanke nr 445 och tanke nr 446.

Den uppmärksamme octobloggsläsaren bör nu ha noterat att den sjuttioförsta tanken även innehöll en Help-referens, men det är också den enda vad det verkar. Dags att råda bot på det nu. Men först behöver jag se filmen.

– To be continued –

För övrigt behöver jag mer kaffe.

13 februari 2017

Tanke nr 1011: Din mamma jobbar inte här

En lapp med orden "Din mamma jobbar inte här" var en av de saker som fanns i den gemensamma miljön som vi skapade på skrivargruppen i torsdags. I miljön fanns också:
ett mjukisdjur, en fax, en krukväxt, ett viskande ljud, en segelbåt och något som luktade ruttet

Uppgiften var, som vanligt, att skriva fritt i fem minuter om någon eller något som händer i miljön. Hos mig blev det såhär:
 
Min mamma jobbar här där tiden har stått stilla sedan förra sekelskiftet och dammet alltid dröjer sig kvar i fönsternischerna. Min mamma jobbar här där rummen är stora och dörrarna lackade i mörkaste rött. Min mamma jobbar här där korridorerna är breda och ljusa och svärtan från kopieringsapparaten stannar kvar långt efter det att pappren lämnat maskinen.

Min mamma jobbar här där viskande ljud är vardag och mjukisdjuren samlas om natten. Min mamma jobbar här där trapporna putsas av stegen från dem som letar efter fossiler på lunchrasten.

Vi blev inspirerade av alla olika miljöer som hade skapats. Det spann från kontorsmiljöer, via kommunala tjänsterum, till båtar, till socialkontor, till minnen och vi bestämde oss för att vi skulle blanda våra historier, alltså blanda in en person eller något annat från en annan persons text i sin egen. Jag plockade upp det lilla barnet som skulle omplaceras till fosterhem hos H, gjorde henne cirka 12–13 år äldre och satte in henne i miljön ovan:

Min mamma jobbar inte i det här rummet, men det gör jag. Jag går runt med ett rakblad och skrapar bort tuggummirester under bordsskivorna och obestämbart klet ifrån stolarna. Det är bara jag här så jag kan skrapa lagom långsamt och drömma så långt bort jag vill. Jag skrapar och viskar i takt med att tuggummiflagorna dalar mot golvet. Jag viskar för flagorna om ödet och om hur golvet känns när gummisulorna suger tag i plastmattan och gör att man stupar.

Eftersom experimentet med att blanda historier blev lyckat, så gjorde vi det en gång till. Den här gången lät jag personen i texten ovan göra en tillbakablick:

Jag föll inte förrän långt senare, ett fall som var utdraget över flera år. Det började med att jag tog saker, saker som inte var mina. Jag tog dom för att jag kunde, för att ingen egentligen såg. Jag tog personer också. Jag tog dom och glömde dom som du glömde mig. Jag tog det som kom i vägen och det som bara fanns, jag tänkte inte, jag tog.

Och varför sluta när det funkade så bra? Vi gjorde ännu en blandning och nu lät jag personen ovan, alltså en variant av flickan från H:s berättelse, bli ännu något yngre, kanske runt 12–13 år. Hon får här möta E:s kontorspsykopat (som bedrev subliminal påverkan på den kommunala arbetsplatsen med hjälp av bland annat apparater som spred viskningar i väggarna – men det är en helt annan historia och dessutom inte min):

Hon säger att hon är min nya soctant – och hon ser glad ut när hon säger det. "Nu tar vi nya tag. Dags för förändring!" fortsätter hon och knackar energiskt med pennan i skrivbordet. "Vi ska få ordning på det här." "Du behöver nya utmaningar." "Det är inte hur man har det utan hur man tar det." Jag säger ingenting. Och jag slutade lyssna för länge sedan.

Jag undrar om hon samlar på oss, om hon har ett sånt där samlaralbum som killarna i klassen hade under fotbolls-vm där dom klistrade in bilder på Argentinas anfallare och så. Tänk om hon sitter hemma på kvällarna och klistrar in bilder på alla oss socfall, om hon sätter samman oss i lag och bestämmer vem som är forward och vem som är placerad i backlinjen.

För övrigt är det måndag, solen lyser och jag ska dricka mera kaffe.

2 februari 2017

Tanke nr 1010: Beethoven, typ

När D och jag var på Nalen och lyssnade på Nick Lowe för ett tag sedan sa vi att vi borde komma iväg på fler konserter. Så jag gav honom en konsert i julklapp: "Wienklassiskt med Spinosa" med Kungliga FilharmonikernaKonserthuset – och igår var det dags!

Ingen av oss hade varit där på konsert tidigare så vi var lite förvirrade i början. Jag noterade alla dessa strama människor som jobbade överallt: i garderoben, i dörren, i trapporna. De hade alla lätta drag av den berömda "duttminen"* och runt om i luften osade det av kultur ...

Väl inne i stora salen fastnade D för orgeln och mängden av så kallade spanska trumpeter (horisontella pipor). Det var välfyllt och på körläktaren satt vad jag tror var musikelever, kanske från en estetisk gymnasielinje. Vi hade gärna också suttit på körläktaren för att kunna titta närmare på dirigenten, Jean–Christophe Spinosi, en av kvällens höjdare. Honom ser jag gärna igen.

Kvällens program bestod av:

Ludwig van Beethoven – Uvertyr till Prometheus
Wolfgang Amadeus Mozart – Symfoni nr 35 (Haffner)
Ludwig van Beethoven – Symfoni nr 7

Det var skönt att höra klassiskt live. Vi satt båda och analyserade, lyssnade, kände igen oss, nickade igenkännande åt messpelande förstaviolinister och tyckte det var coolt med fyra (4!) kontrabasister. Men inget kommer att slå Wagner (Rehnguldet, Valkyrian, Siegfried och Ragnarök) som vi ska se på Operan i maj. Där finns det åtta horn!

För övrigt är det dags att lyssna lite mer på Beethoven och jobba vidare.


*duttminen = speciellt munsnörp som förekommer vid exempelvis bingospel eller annan aktivitet som kräver koncentration. 

30 januari 2017

Tanke nr 1009: Skriverier

I torsdags var jag på skrivargrupp. Det var första gången sedan i ... juni tror jag. Så kan det gå. Men det sköna med den här skrivargruppen är ju att ingenting förändras. Det är samma plats, samma tid, samma upplägg, samma människor. Alltså gör det inte så mycket att man inte varit där på nästan sex månader. Ingen undrar heller var man har varit eller varför man inte har varit där. Också det är skönt på något vis.

Efter att ha blivit serverade ärtsoppa och pannkakor med grädde och hallonsylt av lingvisten E satte vi igång med skrivarövningar. Det var ingen som hade tagit på sig att leda, så vi ledde tillsammans. En av övningarna var att vi skulle skriva så många konkreta substantiv som möjligt på bokstaven "l" och sedan plocka ut tio favoriter (självklart fick vi sno av varandra). Mina ord blev:

lädersoffa linbana lösgodis legitimation luktsalt lutfisk lödder lämmel lutheran liktorn

Sedan gällde det, under begränsad tid förstås, skriva en fri text där dessa ord skulle ingå. Såhär blev det:

Kanterna var hårda och sträva på samma gång. Långsamt förde han handen längs med fenornas taggiga struktur, längs med det förtorkade, nästan mumifierande, område som en gång varit glittrande fjäll och glimmande hud på en långa. Han lade försiktigt sin kind längs med lutfiskens ryggrad och drog utstuderat in den svaga doften av fisk genom näsan. Havets essens, tänkte han. Kristalliserat salt och tång – slår vilket luktsalt som helst.

Med kinden fortfarande vilande mot lutfiskens förtorkade kropp, sträckte han sig efter den mjuka, auberginformade pälskroppen som hade hamnat en bit ifrån.

Jag undrar vad det är med mig, skrivande och fiskar. Om det inte är torsk så är det lutfisk. Håhå jaja. För övrigt ringde D och sa att jag skulle gå hem. Så då gör jag väl det dårå.