6 december 2016

Tanke nr 997: Nick Lowe på Nalen

I söndags åkte D och jag in till Nalen på kvällen för att se Nick Lowe och bandet Los Straitjackets. Det var kö ut på gatan för att komma in och publiken bestod till stor del av gråhåriga män, några kvinnor som till viss del också var gråhåriga och en och annan ungdom (dit D och jag inte räknades).

Jag hade ett uppdrag, att köpa en cd till P, och passade på innan konserten när det inte var några som trängdes och hade sig. Jag köpte även en vinylplatta och en fin tygkasse till mig själv. Merch ftw!

Konserten inleddes med Nick Lowe plus gitarr: vackert, roligt, brittiskt artigt och bitskt på samma gång. Det blev applåder när han berättade  att hans polare Ry Cooder hade skrivit texten till A dollar short of happy. Att mr Lowe sedan tappade bort en del av texten spelade liksom ingen roll. Dessutom räddade han situationen med en kort kommentar och ett garv.



Lowe pratade också om anledningen till att konserten gjordes och att om man hade kommit dit för att gå på en "vanlig" Nick Lowe-konsert (vad det nu skulle vara, enligt Lowe själv) så kunde man nog bli besviken. Men inte!

När bandet, Los Straitjackets, kom in på scenen så skrattade jag högt. De såg ... inte så tuffa ut. Men det var nog inte meningen heller. Efter att ha spelat några låtar tillsammans med Lowe, tog bandet över scenen med poser och manér, 50-talskoreografi och humor. Jag gillade det en stund, men det var skönt när Nick Lowe kom tillbaka.



Somebody cares for me är en ny favorit i "måste lyssna på något mysigt"-genren:



Kvällens version av Half a boy and half a man fick mig att jubla lite grann och What's so funny 'bout peace love and understanding gjorde mig vemodig och lite ledsen i ögat – för att det var så vackert framfört.



Kombinationen Nick Lowe–Los Straitjackets borde inte fungera. Men det gjorde det. Och efter två timmar kunde vi nöjda ramla ut i söndagsnatten och jag konstaterade att: Di gamle håller än.

Kort bildkavalkad från Nalen söndagen den 4 december 2016 (D var fotograf):




Och om ni undrar: Det var en och annan "riktig" recensent på plats också, se till exempel här.

3 december 2016

Tanke nr 996: 90-talsnostalgi med Sandro

I veckan hade jag grammatisk workshop med två medarbetare hos företaget Kate redaktionell design. Uppdraget gick ut på att reda ut ett antal textknutar, eller grammatiska klurigheter om man så vill. Vi tittade bland annat på svenskans namnregler vid flerordiga namn, särskrivningar, skillnaden på de/dem och en hel del annat.

Vad har nu workshopen med det här inläggets rubrik "90-talsnostalgi med Sandro" att göra. Jo, under mina förberedelser hittade jag en hög som jag sparat sedan min lärartid. Best of, typ. I den högen låg en OH-kopia (OH = overhead, läs mer här om du tillhör datagenerationen. Annars vet du mycket väl vad jag menar.) OH-bilden var ett utdrag ur den nittonde pratan från Sandro Key-Åbergs "O. Scenprator" (1965) som jag någon gång har hittat på ett antikvariat.

Utdrag ur nittonde pratan, O. Scenprator av Sandro Key-Åberg, 1965.


Det var min svensklärare på gymnasiet, Ulla Callmander, som fick mig att läsa Sandro. Jag minns att hon fick tårar i ögonen under mitt föredrag om honom och hans verk. De var vänner och han hade dött ett halvår tidigare. I min dagbok, Evas kalender, från 1992 står det: "Mitt Sandro-föredrag var mycket lyckat. Ulla var rörd." (torsdagen den 23 april 1992). 

Förutom pratorna och en hel del dikter läste jag också romanen De goda människorna från 1976. Den stod praktiskt nog i en bokhylla hemma. Varför den stod där har jag däremot ingen aning om. För att läsa mer om Sandro Key-Åberg, se t ex Horisont.

Och för er som nu undrar: Nä, jag använde inte utdraget ur pratorna, eller något annat av Sandro i workshopen, men jag kom in på ett nostalgiskt spår som fick mig att tänka på Sandro som fick mig att tänka på Ulla som fick mig att tänka på gymnasiet som fick mig att läsa igenom mina dagboksanteckningar och som fick mig att skriva det här inlägget. Så kan det gå.

13 november 2016

Tanke nr 995: Om mörker och snö

Det blev en dyster rubrik. Men det är mörkt. Och det är massa snö, fastän det bara är i mitten av november. Ur led är tiden eller nåt.

Utanför porten.

En tyst tur i Humlegården efter jobbet.

Idag har vi slängt saker; kartonger och en gammal hylla som har tjänat oss troget, men nu fick gå i pension. Dessutom har vi tvättat. Tjoho vilken livad söndag vi verkar ha. Fast det är mysigt, i alla fall just nu. Av någon anledning är alla dessutom i samma rum, i sängen – D, lilla katten och jag.

I morgon börjar allting om igen. Jobb ska göras, katter ska klappas, kollektivtrafiken ska åkas ... Jaja, det är väl bra det också.

Lilla katten chillar. Mjau.

18 oktober 2016

Tanke nr 994: Om Modern Talking och Gotlandsbesök

På bokmässan köpte jag John Ajvide Lindqvists senaste: Våran hud vårat blod våra ben (Ordfront, 2016). Den var snabbläst, obehaglig och väldigt bra.

 

Berättelsen "Tjärven" fick ytterligare en dimension i läskighet i och med att vi tog färjan tur och retur till Gotland i helgen. På bussen på väg till pendeltåget råkade vi höra chauffören lyssna på Modern Talkings "Brother Louie". Vi tittade på varandra och enades om att vi inte hade hört den spelas där och då. Läs berättelsen så fattar ni vad jag menar.

Det stod som tur var ingen pojke i fören på själva färjan så berättelsen "Havssvalget" fick inte samma obehagliga biverkningar som "Tjärven". Phew.

Väl framme på Gotland blev vi upphämtade av L, U och lilla P. Efter diverse inköp kom vi sedan fram till deras hus, eller deras gård, utanför Roma. Den påminde mig om en blandning mellan Tåstarp och Ryttargården i Bröderna Lejonhjärta. 

Det var en skön helg. Vi räfsade löv, åt god mat, hängde framför den öppna spisen, lyssnade på musik (bland annat P J Harvey) och besökte Visby. Snart dags för ett nytt besök skulle jag tro. Saknaden är stor – från båda håll.

4 oktober 2016

Tanke nr 993: Om att tala med hundar

Jag har alltid sagt att jag har gillat katter mer än hundar. Men de senaste åren har något hänt. Jag flyttade, hamnade i Stockholm och fick frilansplats på Färgkontoret. Och där fanns, och finns, det hundar.

En av dem är Mikey, enögd och fantastisk. Emilia räddade honom från ett shelter i Rumänien och deras resa tillsammans är som att följa en saga, en saga som saknar slut.

Bild från Emilias blogg.

Jag har tyckt om Mikey sedan första gången vi sågs, och jag tror att han tycker att jag är rätt ok. När andan faller på kan jag gå in i deras rum och sno mig en gos. Ibland får jag det fina uppdraget att passa honom. Det brukar gå till så att han stannar kvar i mattes rum och så går jag dit då och då och tittar till honom, och ibland sätter jag mig där inne och jobbar så att han inte ska känna sig ensam. Någon gång har vi sovit sked i den lilla tvåsitssoffan som finns i rummet. Det var fint. 

Mikey har nämnts förut här på octobloggen. Läs mer om det här, här och här.

Den strävhåriga taxen Hero är en annan favorithund, som tyvärr inte kommer till kontoret längre. Andreas, som hade med Hero till kontoret emellanåt, var inte Heros riktiga husse. Han bara passade honom. Andreas har flyttat ifrån stan och därför är Hero inte på besök längre.

Hero hade en stark längtan efter att komma ut ur rummet där Andreas satt. Han ville se sig om och upptäcka den värld som är vårt våningsplan. Jag kan inte klandra honom. Vårt plan är ett universum i sig med alla människor som gör bra, coola, viktiga och roliga saker. Rätt som det var kunde man höra tassanden och skrapanden –och sen stod Hero i vårt rum och såg lätt förvirrad ut. Hero ..., ja ni hör ju. Fantastiskt namn på en tax. Det gick liksom inte att inte tycka om honom.

Och när vi nu snackar hundar går det inte att undvika att nämna Polly. Polly är en mops vars husse numera inte är på kontoret så ofta. Polly har jag följt sedan hon var liten valp och kom ut i köket hängandes på sin husses underarm. När hon blev större röjde hon runt i korridorerna i sådan utsträckning att det ofta slutade med att hon blev instängd i husses rum, alternativt inte fick följa med till kontoret alls. Men jag gillar henne. Hon ser ut som en liten korv, eller gris, full med energi.

I rummet bredvid mig sitter Josefin. För lite mer än ett år sedan beslöt hon och hennes sambo sig för att skaffa hund. Resultatet blev Pom Puff, "Puffen" allmänt kallad. Han är söt. Han är intensiv. Han är överallt. Därför är han inte med på kontoret så ofta. Synd, jag tycker om när han är där och biter i saker, och i mig, bjäffsar och röjer runt.

På andra sidan korridoren finns ytterligare en hund – Ture. Ture är en Beddlingtonterrier, fluffig på vissa ställen, till exempel huvudet, mer slätklippt på andra, till exempel svansen. Bildgoogla gärna för att titta på hur hundrasen ser ut. 

Ture är en blyg hund. Han tycker bäst om sin matte. Men hans matte jobbar stenhårt på att Ture ska acceptera mig. Härom månaden fick jag därför passa Ture. Han låg vid dörren inne i vårt rum och tittade längtansfullt mot dörren hela tiden. Varje gång någon av oss gick in eller ut var han beredd att smita. Det är fint med sådan trohet. Men jag ger inte upp. Jag har fått mata honom med hundgodis och det verkar som om han kan tänka sig att passas av mig fler gånger.

Igår hördes det återigen tassanden och skrapanden i korridoren, och i vårt rum. Första gången vände jag mig inte om, men andra gången blev jag för nyfiken. Inne rummet stod då en liten, rätt rufsig hund med massivt underbett och något krockad nos. Följande hände:

Jag: Nä men hej!
Hund: [rusar fram med svansen som en virrig elvisp och slickar mig lyckligt på fingrarna]
Jag: Vems är du? Jag har inte sett dig innan.
Hund: [vispvispslickvisp]
Jag: Ska vi gå ut i köket och se om vi hittar vems du är?
Hund: [följer glatt med ut i pentryt, sätter sig i dörröppningen och jobbar på att se söt och jättehungrig ut på samma gång]

Jag står och fipplar med min matlåda, tittar ut i rummet och frågar: 
– Vems är hunden? 
I soffan sitter en kille med keps som jag inte känner igen. 
– Det är min hund, säger han. Han heter Hugo. 
– Får jag ge honom något? frågar jag. En köttbulle till exempel? 
– Då har du en vän för livet, svarar killen. 
Under tiden som denna konversation äger rum sitter Hugo kvar i dörröppningen och ser hoppfullt på min matlåda.

Jag: Hej Hugo. Vill du ha en köttbulle?
Hugo: [äter upp den framsträckta köttbullen med blixtens hastighet]
Jag: Vill du ha en till?
Hugo: [äter om möjligt upp den andra köttbullen ännu snabbare än den första]

Efter köttbullematandet vek inte Hugo från min sida under hela lunchen. Han följde mig till micron, han följde mig till bordet, han satt nedanför min stol medan jag åt. När lunchen var uppäten och Hugo fortfarande hoppades på mer köttbullar insåg jag att hans husse var försvunnen. Ingen annan vid bordet visste heller var han var. Har jag blivit med hund nu? sa jag och tittade ner på Hugo. Men tydligen inte. Någon sa att att hans husse nog var inne i studiorummet och jobbade med en av sångarna som brukar vara där ibland. 

Jag: Kom Hugo så går vi till husse!
Hugo: [lägger sig platt ner och visar mycket tydligt att det ska vi inte alls]
Jag: Men Hugo, kom nu.
Hugo: [rullar snabbt över på rygg och sträcker alla fyra tassarna mot taket]
Jag: Jaja, vi klappar väl lite mage då.
Hugo: [ligger nöjt kvar på rygg och låter sig klappas]
Jag: Nä du Hugo, nu går vi till husse.

Jag skopar upp Hugo i famnen och går fram till studiorummet och knackar på. Hugo hänger lugnt kvar i min famn och slickar mig lite på fingrarna. Husse öppnar dörren och tittar på mig – och på Hugo. Sedan säger han: Jag är världen sämsta husse. Jag hade glömt bort honom!

När jag kom hem efter jobbet igår och berättade för D om Hugo sa han: Å vad hette Hugos husse? Ingen aning, svarade jag. Så kan det gå. För övrigt är det dags att diska och jag tycker fortfarande att katter är bäst, men hundar är inte helt fel de heller.

3 oktober 2016

Tanke nr 992: Ett morgonmöte

I morse satte jag mig på t-banan för att åka till jobbet. Efter en station stiger det på en kvinna som jag känner igen, det är min före detta elev S som läste svenska* hos mig för ... tja, snart 15 år sedan – i Göteborg. "S!" utbrast jag, "J!" svarade hon.

Jag flyttade fram ett par säten och slog mig ner hos henne och hennes son (som bor i huvudstaden sedan ett år tillbaka, det var därför hon var här). Vi kramades och kramades igen, drog snabbt igenom vad som hänt de senaste sju–åtta åren, och bytte telefonnummer innan jag skulle av vid Gullmars.

Spontana möten med människor från förr gör mig glad. Och den här veckan kan ju inte bli annat än bra med en sådan start.

* Jag jobbade då som utbildningskonsult på ett utbildningsföretag. Efter att jag hade slutat med sånt där lärarjobbande, stötte S och jag på varandra igen, den här gången i K-torp. Vi tog upp kontakten och jag var på hennes 50-årsfest (tror jag det var) vid Klippan i Göteborg för tio år sedan och vi har nog inte setts sedan dess. Kanske någon gång, men inte många.

Tanke nr 991: Bokmässan 2016

En kort recension om årets bokmässa ligger på octotext.se, men lägger den – i något utökad version – här också.

Årets bokmässa var en höjdare på många sätt, men årets oväntade, och väntade, möten var det som smällde allra högst. Det är lika bra att göra en lista:

Så kan det gå. Längtar redan efter nästa års mässa.