9 november 2017

Tanke nr 1030: Felkoppling

Det blev en felkoppling i morse. Stod inne på toaletten och höll på att göra mig i ordning. Hjärnan gick på autopilot: ögonkräm, fuktkräm, deo, parfym eller nä.

Jag vaknar till av att något är konstigt. Jag står och sprayar parfym i armhålan samtidigt som jag tittar på deon i badrumsskåpet. Min vänstra armhåla är alltså lite mer parfymerad än den högra idag. Så kan det gå. 

För övrigt är dricker jag kaffe och ska hugga in på dagens textjobb. Tänkte leverera till kunden en dag tidigare än överenskommet. Hai.

8 november 2017

Tanke nr 1029: Klädbyte

Igår skulle jag städa. Men innan det gick att börja dammsuga behövde jag få in kläderna i garderoben. Fast där hängde massa sommarkläder och tog plats.

En timme senare hade sommarkläderna bytts ut mot vintervarianterna och de stackars trasor som knappt har använts de senaste åren packades ner i en kasse för vidare frakt mot återvinningskärlet på parkeringen bakom biblioteket.

Idag är det kallt här i hufvudstaden, kallt och soligt. Jag har dragit på mig en favorittröja som sovit sommarsömn det senaste halvåret och hittat en kjol som jag glömt att jag hade. Det är rätt bekvämt att liksom shoppa hemma hos sig själv. Samtidigt slår det mig att jag har en hel del kläder som aldrig används utan bara ligger där och deppar och väntar på bättre tider, oavsett årstid.

Nu är det lunch och jag kom precis på att jag glömde ta med klädpåsen i morse. Jaja, det är en världslig sak. Och varken påsen eller återvinningen kommer att försvinna under dagen, alltså kan jag fixa det imorgon. Hai.

7 november 2017

Tanke nr 1028: Gott och blandat i höstmörkret

Det är mörkt. Jag har läst två böcker: Atwood och Ajvide Lindqvist. Jag gillar inte Atwood. Beskrivningen av boken gjorde mig nyfiken: "Det är ett USA i framtiden; ingen science-fictionvision, tiden bara tippad en aning och några viktiga år framåt i tiden." (från Böckernas klubb) Jag gillar dystopier, jag gillar mörk framtid, jag gillar den vanliga människan i denna mörka framtid. Men "Hjärtat stannar sist" gillar jag inte. Jag är inte säker på vem det är som misslyckas, författaren eller översättaren – eller båda. Det blir för tunt, för enkelt, för svartvitt. Det är som blaskiga kopior av The Truman Show och The Stepford Wifes med inslag av valfri europeisk, dystopisk roman. Det blir ett skelett, ett utkast, utan kött. Som läsare bryr jag mig inte om någon av karaktärerna. Jag tycker inte illa om dem, jag tycker heller inte bra om dem. Jag tycker ingenting. Känslan efter att ha läst klart var "Jaha, vad ska jag läsa nu?". Den känslan kan jag vara utan.

Bättre då med Ajvide Lindqvists senaste "X – den sista platsen". Den är på inget sätt ett litterärt mästerverk, men det funkar i alla fall. Boken är, precis som Atwoods "Hjärtat stannar sist", en lättläst bok. Det är bara att plöja genom sidorna och innehållet är inget som sätter sig fast eller stannar kvar. Fast jag gillar Ajvide Lindqvist ändå, har svårt att sätta fingret på varför.

För övrigt passar jag på att peta in en text från senaste skrivargruppen. Instruktionen var att vi skulle skriva något inspirerat av meningen "Jag drömmer om dataskyddsförordningen på nätterna".

Jag drömmer om papperslappar med spröda hål efter bortslitna häftklamrar och blåbläckat klotter i hörnen
Jag drömmer om paragraftecken som slitit sig från den raka vänstermarginalen och huvudstupa kastat sig över till nästa sida
Jag drömmer om svenska namnregler och versalernas vinst över skrämda gemener
Jag drömmer om allt det där och lite till
 

Jag drömmer om avbrutna blyertsspetsar och pennvässare som svämmar över 
av skrafs från texter som aldrig blev, från ord som aldrig hann börja
Jag drömmer om ordföljder som snabbt vänt om 
och att skiljetecken skjuts från höften

25 september 2017

Tanke nr 1027: Ytterligare texter

I förra veckan var det skrivargrupp. Det var J som ledde och det gjorde han genom att alla till en början fick skriva ord och meningar på lappar som sedan lades i en burk. När det var dags för en ny övning drog vi en lapp ut burken och skrev utifrån vad som stod där. Här kommer två exempel på vad min hjärna tyckte var rimligt att producera:

Inspirationsord: ramlar

Ramlar längs med gatorna
och skramlet av
nattvagnen gör oss ingenting

för vi ramlar längs med broarna
längs vatten och över öde torg
vi finns i flock i par
och värmer oss tillsammans

Du ramlar samma väg
som jag
det gör mig
glad
och lite rädd
att ramla och få hjärtat
upp i halsgropen och magen
tom på luft

Ramlar långsamt nu
när vi nästan är framme
ramlar ner och minns
ej mer än att
om jag ska 
ramla ska jag
ramla med dig

Inspirationsmening: Och sedan den dagen har jag aldrig ätit apelsiner

Jag har höboss i näsan och en blodblåsa på tummen och getterna ska mjölkas och katten har kommit bort. Hönorna dissar tuppen och vedbodsdörren behöver en rejäl omgång smörj. Men utan kor inget fett och fett behövs för att göra människan lycklig. Så sa alltid du innan du försvann.

Jag lirkar med kniven och grinar illa åt saften som rinner ner i såren och svider av bara den. Det vita får inte vara kvar och helst ska skalet trilla ner på golvet i en perfekt formad spiral av vitaminer och beskhet.

I en värld full av apelsiner duger det inte att vara ensam. För att erövra skalen och besegra klyftorna krävs ett mod jag inte har och en vilja som lyser med sin frånvaro.

För övrigt är det sol och jag ska börja röra mig hemåt.

18 september 2017

Tanke nr 1026: Mera skriverier

Höstens första skrivargrupp var i slutet av augusti. Det var jag som ledde och jag hade ett tema – poesi. Här kommer en haiku till att börja med:

kulörta sillar
harmonierar illa
med augusti

Sedan tog man en haikurad, sin egen eller någon annans, och använde den som startmening i en fri text:

Rävarna snarkar i skymningen och jag kan inte sova. Jag har hakat upp mig och alla orden faller huller om buller eller inte alls. Rävarna snarkar i kör och jag är alldeles ensam. Ingen räv, ingen kör gör mig sällskap. Jag vill vara som rävarna och ha kamrater att snarka med oavsett om de har svans eller inte.

Efter detta provade vi – hör och häpna! – något nytt. Hos Camilla Jönsson hittade jag de så kallade "elvingarna", det vill säga dikter som består av elva ord enligt mönstret: 1, 2, 3, 4, 1. Det blev till exempel såhär:

1.
Jag         
tror att           
jag inte har           
något kvar att säga       
dig
2.
Bokstäver           
överallt bokstäver
jag drunknar nu
i alla dina ord
biblioteksfadäs

På torsdag är det dags igen. Då är det någon annan som leder. För övrigt ska jag göra en skärmdump eller två.

15 augusti 2017

Tanke nr 1025: En semester med besök

Årets semester kan sammanfattas med ett ord: besök. Det började med att svåger med familj kom på sitt traditionella sommarbesök i samband med att de besökte andra släktingar i Katrineholmstrakten. Vi åt hipstertacos, dvs vietnamesiska vårrullar, shoppade på Kawaii shop, fikade på Vetekatten och åt glass i Gamla stan. S ville stanna några dagar till och hon och jag gick loss på Kina Li, åt indiskt och spanade på rika människor på Übermalm. Vi hann också med drinkparty på balkongen och provsmakning av sötsaker från Estland.

I bild: tre drinkar, tre bakverk. Utanför bild: en farbror, ett brorsbarn och en fru.

En vecka senare anföll bror med familj. Det var första gången vi fick ha dem på besök allihop på en gång. Mysigt var ordet. Det blev ett Grönanhäng inklusive båtfärd och kexchokladvinst, karusellåkande och sist men inte minst ... Blå tåget. Jag var skraj på riktigt, det var jag. Fast efteråt var jag mest fnissig.

Dagen efter att brorsan och dom hade åkt hem var det dags för mig att åka på besök ner till Halmstad. Jag fick äran att bekanta mig med den nya familjemedlemmen Astrid. Hon var intensiv – och söt. Det blev även ett besök på Särdals kvarn, promenad i stan och så botaniserade vi bland gamla kort och papper från förr.

Astrid, katt.

 Havet, det riktiga havet.

D och jag pausade en vecka efter mitt Halmstadsbesök och sedan satte vi oss på planet för ett kort intensivbesök i Skåne. Vi hängde med olika djur, tog en dagstur till Helsingör och besökte Hamlets hemvist Kronborg (Elsinore) slott – rekommenderas förresten. När det var dags för hemfärd mot huvudstaden hade vi med oss två snart tonåriga killar, M och S.

Elsinore slott.

Skånepågarnas besök varade från onsdag till lördag. På torsdagen gjorde vi en favorit i repris och tog båten ut till Kyrkogårdsön och Siaröfortet. Det var en bra guide även denna gång, vi åt mängder med pannkakor på ditvägen och sedan ville jag inte gå upp när vi badade. Dagen efter blev det en ny tur till Grönan. Av någon anledning ville ingen av grabbarna åka Kärlekstunneln med D och mig. Fattar inte varför, den som är så gullig. Även den här gången blev det en kexchokladvinst. Och jag fick en present av S, en boxarbjörn som snabbt döptes till Kisen (baserat på att S dagen innan hade hävdat att han "känner ingen smärta" när han skulle doppa sig i det relativt kalla vattnet). Det var fint att ha dem på besök, mycket fint.

För övrigt är det dags att börja avrunda. Snart dags för varm dags färd mot tvätten.

Tanke nr 1024: Det här är bara början – utställningen

Det där "jag ska bara lite" har blivit ganska länge nu. Fast bättre sent än inte. Så det så. Som sagt, jag hade utställning i maj. Vill ni läsa mer om förberedelserna hittar ni det inlägget här.

Jag hade planerat för att inte behöva stressa med upphängningen in i sista stund. Men livet kom emellan med ett Skåne-besök så jag gjorde precis som utställare verkar göra – stressade in i sista stund. Eller njä, fram till lunch på utställningsdagen tyckte både jag och min eminenta medarbetare och superfixare Anna att vi hade läget under kontroll.

 Ordning och reda och var sak på sin plats.

 Min medhjälpare i färd med att hänga upp skira tyger i taket.

Sedan hände något, tiden rusade på, och helt plötsligt hade öppningsklockslaget kommit och passerats. Meh. Jaja. Såhär i efterhand inser jag hur mycket jobb det var att limma upphängningskrokar och böja till elefanttråd för alla de delar som ingick i utställningen, och som sagt – jag är så tacksam för den hjälp jag fick. Annars hade nog vernissaget inte påbörjats förrän vid midnatt ...

 I väntan på limpistol och tänger ... Såhär låg panelinnehållet utlagt i väntan på sammanfogningen.

Anna jobbade på som en furie tillsammans med Toppens ansvarige Peter (jag kan inte tacka nog) medan jag slängde på mig vernissagedressen och underhöll mina punktligt anlända gäster medelst vin, salta pinnar och historier om Färgkontorets uppkomst.

Drygt en halvtimme sena kunde jag äntligen dra ner tyget som dolt aktiviteten inne i själva Toppen och bjuda vernissagegästerna välkomna in i ett rum av och för läsning. Tystnaden bredde ut sig allt eftersom de, till övervägande delen svartklädda personerna, rörde sig mellan panelerna och installationen. Jag blev oväntat nog en smula förvånad över att det blev så tyst ... Alla läste, ingen pratade, koncentrationen var påtaglig i rummet. I bakgrunden drillade Sven-Ingvars om blondiner och brusten kärlek och blommorna trängdes i spannen på golvet. Jag höll mig vid sidan om och betraktade betraktarna. Fascinerande.

Vernissaget är igång!

Jag hade en tävling under vernissaget, en tävling som gick ut på att man som besökare valde ut en favorittext och plitade ner första raden plus sina kontaktuppgifter på en lapp och la den i den gröna lådan. Priset var att få en print av "sin" text.

Tävlingshörnan inklusive instruktioner och presentationsblad.

De flesta gästerna hade gett sig av ett par timmar senare, men då kom det några eftersläntrare och vi hängde kvar, pratade om allt och inget, drack vin och hade högläsning tills timman den blev sen och jag trött och nöjd delade taxi till de södra förorterna.

På lördagen var det dags igen. Då dök föräldrarna och goda vänner upp. Kul att se er alla! Det var fint att gosa med lille Rickard medan resten av gästerna vandrade runt och läste, tyckte, tolkade och tänkte. Ida var lördagens stora överraskning. Hon hade, direkt efter fredagens frilansarfest i Göteborg, satt sig på sista tåget mot Stockholm, tagit in på hotell, mölat ägg och bacon till frukost och dök sedan upp prick klockan 11 vid Trekanten. Fina vännen ...




Idag har jag nog avslutat det här projektet officiellt, dels för att jag har fått ihop det här inlägget, dels har jag – äntligen! – fixat vinnarprinten till Johan som vann (plus en bonusprint till kollegan Bernard för att han ... behövde den).

För övrigt ska jag nog kunna få ihop ett inlägg till eller två innan det är dags för hemgång.