16 april 2017

Tanke nr 1019: Skriverier

Det är dags för några skriverier från skrivargruppen igen. Först en om påsktraditioner (från 23 mars):

Varje påsk gjorde vi en utflykt med motorbåt. Och varje gång åkte vi till samma klippiga, slippriga öde ö – sydöster om västan och nordost om allting annat. Varje påsk kokade jag fem ägg: två hårdkokta, två löskokta och ett som nästan var rätt, packade ner dem i korgen, la dit fem servetter, fem skedar och ett saltkar och stuvade ner allting i båten tillsammans med fyra filtar och tre tält.

Varje påsk samma sak: packa båten, samla besättningen, drilla aktersnöret, puffa kölen, putsa fören och se till att allt som inte var till babord låg antingen där uppe eller där nere. Varje påsk, år efter år ända sedan tidernas begynnelse.

Ibland funderade jag på att bryta våra påskvanor och varje år bestämde jag mig för att vänta ännu ett år. Det fanns fortfarande ägg att koka, filtar att vika och tält att tappa bort alla tältpinnar till.

Och sen en från 6 april som grundade sig i a) ett ordflöde på bokstaven "t" som kombinerades med b) ett ordflöde på bokstaven "l" till c) rubriker som sedan d) fick sätta innehållet i texten.

Först ordflödena:

trast trist trust trafik trams tryckare tryckkammare travesti travers trudelutt trivsamt trägen träck träns tryta tveksam tvaga trappa trupp trippa trivialt trikiner tröttsam trött tolkning tolk tross tyken tapet tall tallrik task

livvakt livegen livré ljuga lust listig ludd luddig luden lömsk lian libretto land lantlig liten luta lut lutande lampa lastpall larma ljung loppa loppcirkus labil lapp lapptäcke lodjur lots lotsa lotta lottakår lotteri lovikkavante långivare lödkolv löpare
Sedan rubrikerna:
Trivsam tryckkammare finnes
Trött trast sprätte träck över tapet
Tyken, tramsig och trägen
Labil loppcirkus
Lovikkavante löpte amok
Listen, ludig och lömsk
Lantligt libretto för liten luta
Lastpall och livré
Långivaren och lottakåren
Lustig lögn på ljungheden

Som till slut landade i följande text med rubrik lånad av grannen till höger:

Lär dig limma med lök

Hej och välkomna till Utbildningsradions nya pysselserie "Väx med växter – odla din kreativitet". I femton veckor framöver kommer vi tillsammans, varje torsdagskväll, utforska växtlighetens inneboende kreativitet.

Pysselserien vänder sig till alla er pysslare därute, oavsett om ni är vana pysslare eller alldeles nya inom hobbyn. Vårt mål är att ni alla ska få nya idéer och tips på hur ni med enkla, billiga råvaror kan lyfta pysslandet till nya höjder.

I dagens program ska vi använda oss av lök, vanlig gul lök. Det är en råvara som nog finns i de flesta hem och som dessutom är billig att införskaffa.

Det var alla skriverier för denna gång. Några behöver ju sparas till i maj. Mer om detta inom kort. För övrigt är det snart dags för te och kattklapp.

Tanke nr 1018: Föreningen Arbetarskrivare och jag

Jag träffade Jenny Wrangborg, poet och ordförande för Föreningen ArbetarskrivareBokmässan förra året. Jag gick med i föreningen samma dag och i slutet av oktober var jag på deras releasefest för antologin "Efter oss" i ABF-huset i Stockholm. Där träffade jag David Ericsson, författare och lastbilschaffis. Han läste novellen "En hunds betraktelse" (från samlingen "Vad skulle vi göra om vi inte var rädda?" ) som handlade om hans hund Lisa som sorgligt nog hade dött någon vecka tidigare. Jag passade på att köpa boken och få den signerad.



Sista helgen i mars i år var det medlems- och årsmötesträff för föreningens medlemmar. Träffen ägde rum i Stockholm. I och med besök från M var jag inte med under lördagen utan vandrade istället runt på Söder och handlade pennor på Pen Store, åt crépes och provade klänningar på Coola tanten, men på söndagen var jag på plats för årsmöte, åter igen i ABF-huset på Sveavägen.

Det var ett jevvla trevligt möte och jevvla trevligt folk. Jag snackade med årets stipendiat Martina Lundgren efter mötet och vi slog följe till Rydbergs i Författarnas hus på Drottninggatan där vi skulle äta lunch allesammans. Vi slog oss ner vid samma bord och fortsatte prata. Synd att hon bor i Luleå. Det är lite långt ... Men, men vid vårt bord satt även Jenny och David. Kul att hinna prata med dem också.

I går kväll läste jag ut Davids novellsamling. Jag gillade den, speciellt "Stålverket", "Vad skulle vi göra om vi inte var rädda?", "Vindsurfing" och "I den vita Stockholmsnatten". Jag tycker ni ska läsa den. Man behöver få upp ögonen för de där som jobbar med sådant som man själv inte lägger märke till men som man definitivt skulle lägga märke till om de inte jobbade med sådant där som man själv inte jobbar med.

För övrigt snöar det ute och det är inte ok.

30 mars 2017

Tanke nr 1017: Art nouveau på Thielska

Förra veckan träffades jag och Ulla igen. Den här gången var det dags för återbesök på Thielska galleriet på Djurgården: lunch, fika och utställningen Konstnärlig blomstring. Art nouveau från Rörstrand 1895–1920.

Men det höll på att gå snett. Först hittade jag inte busstationen vid Sergels torg, den var flyttad någonstans där den inte syntes, spurtade ner till Kungsträdgården och hann precis med bussen ut till Thielska – trodde jag. Men bussen svängde av upp mot Kaknästornet så det var bara att hoppa av och skynda ner till stora vägen igen för att komma på rätt buss, 69 istället för 68. Den hade gått för två minuter sedan, trodde jag, så jag började gå. Och det är rätt långt från Kaknästornet till Thielska ... Då kom bussen! Och eftersom busschaufförerna var vänliga denna dag blev jag upplockad mellan två hållplatser, slapp gå och hann fram i tid. Phew.

I alla fall, utställningen var fantastiskt fin. Så mycket detaljer, så mycket färg, så mycket växter som hjälpte till att lyfta fram porslinet. Har ni möjlighet så ta er dit. Utställningen står fram till och med 4 juni 2017. Det finns en fast utställning i huset också, lika sevärd den. Caféet lagar bra mat, Ulla och jag åt paté den här gången, och det finns flera kaksorter att välja på till kaffet.

Efter Thielska-besöket åkte vi till Gysinges Stockholmsbutik för att Ulla skulle köpa linoljesåpa. Det fanns ett café där med, La grande rue, och eftersom ingen av oss är den som är den så fikade vi en gång till.

Nästa gång kan det hända att vi åker på roadtrip. Kanske Carl Larsson-gården, kanske Zorn-gården, kanske båda. Den som läser octobloggen får se.

Tanke nr 1016: Prolog 2017

Bättre sent än inte. Nu är det en månad sedan årets Prolog gick av staplen, och även om det för min del inte hände något speciellt spektakulärt är det ändå på sin plats med några rader i vanlig ordning.

Jag delade rum med T och L. Mysigt. Även om man tror att det ska vara smidigt att ses när alla är på ett och samma konvent, så är det svårt att få till möten. Någon ska iväg på någon programpunkt, någon annan ska på toa, en tredje ska äta, en fjärde har glömt bort att man skulle ses ... Ja, ni fattar. Därför är det bra att dela rum. Då ses man i alla fall lite.

I år höll jag ingen egen programpunkt, men var med på ett seminarium om nördfeminism för män, upplevde musiken och människan tillsammans med Lo Ersare och lyssnade på lajvpresentationer. Där emellan fikade jag, pratade med vänner från väster och öster och trivdes så där i största allmänhet.

Nästa år firar Prolog 10 år. Är inte helt säker på att jag kommer vara där, det kan bli Knutpunkt istället som hålls i Lund. Det blir ett annat tioårsjubileum – jag har inte varit på Knutpunkt på 10 år. Kan vara dags för det igen.

För övrigt är det dags att uppdatera listan över lästa böcker.

26 februari 2017

Tanke nr 1015: Om populärkulturella referenser, del 3

Nähä. Vi är inte riktigt klara än. Det finns mer att säga om Help!. Vi har inte pratat om det mest uppenbara, om musiken, än. Och musiken är anledningen till att vi började nysta i den här populärkulturella härvan över huvud taget. Så här gick det till:

När D och jag hade varit på Kulturhuset och lyssnat på Beethoven, typ, fortsatte vi att lyssna på diverse olika klassiska stycken under veckorna som följde. D hade en dag satt på något från Spotify som lät bekant och jag sa: "Men det här kommer ju från Help!, från eftertexterna". Sedan började jag nynna på Beethovens nia och sa: "Och de sjunger Beethoven för tigern så den ska somna, när Ringo blivit inlåst i pubens källare".

"The Bengal man-eating tiger, Roger, was kept behind a glass during the shooting. The scene sparks the great global encompassing sequence that celebrates Ringo’s favorite lyricist, Ludwig Van. The scene is so goofy and yet so infectious. It encapsulates the power of music and does it while whistling with a tongue in a cheek."
(Från Den of Geek)

Sen var tankeprocessen igång och jag har varit på väg att skriva de här inläggen många gånger, men inte förrän den här helgen fick jag ihop alla trådar. Enligt IMDb:s soundtrackinfo ser listan, vad gäller klassikerna, ut såhär:

Prelude to Act III
(1850) (from "Lohengrin")
Written by Richard Wagner
Overture from the Barber of Seville
(1816) (uncredited)
Written by Gioachino Rossini
Played over the end credits.
Symphony No. 9 in D minor, Op. 125
(1824) (uncredited)
Written by Ludwig van Beethoven
Sung a cappella by many people.

Men jag saknade ett av de klassiska styckena och fann också hos Den of Geeks:

Tchaikovsky's top ten hit of 1840: 1812 Overture.

Jaha. Så jag lärde mig, ett par år innan jag började spela klassiskt själv, att gilla en del klassiska stycken genom att titta på Beatesfilm. Där ser man. För övrigt anser jag det vara en passande avslutning att lista mina topp tre Beatleslåtar från filmen. Kommer här:

You've Got to Hide Your Love Away
(1965) (uncredited)
Written by John Lennon
Performed by The Beatles with Accompaniment by John Scott as Johnny Scott performing on flutes
Published by Capitol Records 


Ticket to Ride
(1965) (uncredited)
Written by John Lennon with Paul McCartney
Performed by The Beatles
Published by Capitol Records 


Another Girl
(1965) (uncredited)
Written by Paul McCartney
Performed by The Beatles
Published by Capitol Records 

25 februari 2017

Tanke nr 1014: Om populärkulturella referenser, del 2

Ni har väl inte missat att det här inlägget redan är påbörjat tidigare idag? Vi har redan avhandlat Rock Out:s betydelse för de octotextska populärkulturella referenserna och nu, äntligen, är det dags för fortsättningen.

Som sagt, jag har nu (för vilken gång i ordningen har jag ingen som helst aning om) sett Help! – igen. Denna gång antecknade jag flitigt. Det har jag aldrig gjort tidigare. Anteckningarna spretar liksom filmens handling också spretar fast det ändå finns någon sorts röd tråd någonstans och det kommer det göra här med.

I can say no more.

Vi börjar med Kaili (Kali). Det var här jag träffade på henne först även om hon också dök upp i min morbrors låda med gamla Fantomen som man kunde få gå upp på vinden och hämta på den tiden då morfar fortfarande fanns. Tidningarna låg i en vanlig brun kartong och jag plockade snabbt ut dem som handlade om Dimmiga bergen och stryparsekten, om människooffer och slavhandlare, om Kaili och om halsband med dödskallar i rad efter rad. Sedan la jag mig i en säng, eller en soffa, och läste.

Jag vet inte riktigt hur gammal jag var när jag började åka ner till mormor och morfar några dagar på sommaren, nio tio? I alla fall minns jag en sommar när jag och min äldre kusin R var där tillsammans. Vi gick bort till kiosken längre bort på gatan och valde lösgodis som expediten plockade ner i våra påsar allt eftersom vi pekade. Sedan gick vi hem, satte oss på balkongen och läste Fantomen. Vi hade köpt var sin lakritspipa också. En av oss var Karl Alfred, en var morfar. Jag minns inte vem som var vem.

I can say no more.

Sektledaren Clangs snögubbekostym med hög hatt, rödvitrandig halsduk och vit rock med svarta knappar ser i stort sett ut som den som The Snowmen använder i videon till Hokey Cokey:



Mer om The Snowmen och om huruvida det var Ian Dury som sjöng eller inte kan du bland annat läsa om här och här.

Jag har sällan brytt mig om vilket skivbolag som ger ut mina favoritartister, men ett bolag bryr jag om – Stiff records. Det kan bero på Devo, Elvis Costello, Kirsty Maccoll, Madness, Nick Lowe och The Pogues. Kanske. I alla fall, Hokey Cokey har jag på ett kassettband som pappa spelade in till mig för många år sedan, långt innan jag visste något alls om vare sig Stiff records eller Ian Dury.

I can say no more.

Det finns mycket mer att säga om Help!, till exempel på Den of Geek, men jag ger mig för denna gång.


P.s. När jag lajvade Al-Dabeyons skattmästare Kálag för ett par år sedan, dök de turbanklädda människorna från rikena uppe i de Dimmiga bergen igen. Men denna gång var de mer som Singh-piraterna (också de från Fantomen, reds. anm.).

Tanke nr 1013: Fischer-Z

På förekommen anledning – här är dagens octotextska musiktips: bandet Fischer-Z. Jag hittade den här pärlan till band (cirka 40 år sent men ändå) härom kvällen när D och jag dök ner i gamla Old Grey Whistle Test-klipp på Youtube.

När Fischer-Z drog igång låten "Pretty Paracetamol" från plattan Word Salad från -79 var jag fast. Så jäkla bra. Kolla själva:



För den som vill se mer av Fischer-Z, eller en ung Rob Halford och Judas Priest i låten Dreamer Deceiver, eller något helt annat, bör för det första se till att det finns några timmar till övers – och för det andra söka på "ogwt" på Youtube.

För övrigt är det snart dags för lunch.