Tanke nr 1257: Shane MacGowan

Världen har blivit ännu lite tråkigare idag. En av mina musikaliska hjältar, Shane MacGowan, är död och jag har en klump i halsen. Skrivande hjälper. Kom på att jag skrev en text om honom för ett antal år sedan när jag och mina dåvarande rumskompisar I och L hade skrivargrupp tillsammans. Shane, RIP.

STREAMS OF WHISKEY

 

Vi har gjort fantastiska resor tillsammans: till Gallipoli och Australien, till London och New York. Jag var med när helvetet bröt lös, när granaterna regnade ner över dig och Suvla Bay, och du så hett önskade att du hade fått dö där och då. Istället fick du lemlästad genomlida år efter år på verandan därhemma och se på när alla dina gamla vänner stolt marscherade förbi – till ingen nytta alls.

 

Och jag minns hur klockorna lät den där julnatten i New York när vi var så obehärskat lyckliga och sanslöst olyckliga på en och samma gång. Jag vet att jag sa en massa saker då som jag ångrade så fort jag hade sagt dem. Menade du allting som du sa om mig den kvällen? Ångrar du dig fortfarande? Det får jag nog aldrig veta. Jag både hatade och älskade dig då. Det gör jag fortfarande.

 

Vi har supit skallen av oss i Soho, dansat på borden tills vi inte orkade hålla oss upprätta längre, och redlösa rumlat längs gatorna i gryningsljuset. Vi har kysst läpparna svullna, gråtit hejdlöst och förnedrat oss totalt, för att sedan bli brutalt väckta av en snutjävel när vi utslagna legat i rännstenen utanför puben. Jag har berättat alla mina hemligheter för dig och lyssnat i timmar på dina. Jag vet allt om dig och du vet antagligen precis lika mycket om mig. 

 

Du sa en gång: ”We watched our friends grew up together, and we saw them as they fell. Some of them fell into heaven, some of them fell into hell…” Ibland funderar jag över var du skulle hamna, du vet sen – när allt det här som kallas livet inte längre är. Där uppe? Eller där nere? Fan vet om du inte har gjort dig förtjänt av straffas och pinas, men kanske är det så att du redan har upplevt alla fasor och ständigt befinner dig i ditt eget privata helvete. Och det enda sättet du vet som dövar ångesten, om än bara för ett tag, är att dricka mer whiskey, röka ännu en cigg och fortsätta skriva fantastiska texter. 

 

Jag minns inte längre om det var på Old Grey Whistle Test-konserten -81, eller på en spritdränkt efterfest någonstans vid Kronhuset, som vi möttes första gången. Det kan ha varit på en hemmafest i Vasastan också, eller en söndagsmorgon vid ett frukostbord någonstans. Fast det spelar egentligen ingen roll var vi möttes. Det som betyder något, är att vi gjorde det.