Tanke nr 495: Bloggturné "Hjärtat Power off"
Det är konstigt att fundera över sitt femtonåriga jag. Hur var jag? Tja, jag gillade att spela musik och läsa, jag hängde med kompisar i orkestern och spelade handboll. Jag var nog rätt lik Sofie, huvudpersonen i Josefin Schygges nya roman Hjärtat Power off. Eller mer korrekt: jag var som Sofie var innan allt gick snett.
Hjärtat Power off är Schygges andra roman och handlar om hur Sofie, den en gång välartade, faller igenom skyddsnätet och dras in i händelsekedjor som hon inte kan påverka. Sofies pappa har nyligen dött och relationen mellan henne och mamman är minst sagt frostig. Mamman hanterar sorgen genom att alltid jobba och Sofie lämnas allt som oftast för sig själv. Hon söker tröst och gemenskap genom gänget, genom nya relationer – och genom drogerna.
Boken fokuserar på nuet. Sofies tidigare liv får man bara glimtar av. Detsamma gäller vad som händer sedan, efter att Sofie har bestämt sig för att släppa in mamman i sitt liv igen. Jag gillar att historien är koncentrerad, men kan samtidigt sakna en vidareutveckling av vissa saker: relationen mellan Sofie och hennes före detta bästis Feliz till exempel. Slutet på boken andas hopp och Schygge säger själv om vänskapen mellan Sofie och Feliz att: "Jo, men jag vill nog tro att den kommer att återupptas :)". Det vill jag också.
Både innehållet och språket ger Hjärtat Power off en realistisk känsla, en realism som emellanåt lutar mot det utbildande, det "nyttiga". Schygges språkliga växlingar mellan ungas talade språk och de berättade partierna gör boken både trovärdig och lättläst. Ord och uttryck, som exempelvis "...den där gången när han fick damp..." mixas med allitterationer och smått poetiska tankestycken. Huvudberättelsen i boken, om att dras in i de lättanvända och till synes ofarliga partydrogerna, fokuserar på problemet med att något så vardagligt som ett "plåster" kan bli livsfarligt. Schygge lyckas här med att belysa hur snabbt det kan gå att fastna i ett beroende, och hur svårt det är att ta sig ur det. Jag tycker också om att Schygge inte drar ut på slutet. Det blir inte påklistrat och det blir inget "happy end" heller. Mamman får, och vill, ta sitt ansvar och Sofie bestämmer sig för att göra det som hon egentligt vet är rätt även om det just då verkar oöverstigligt.
Jag kan inte helt, antagligen på grund av att jag inte är femton längre, eller för att jag inte har varit i samma sorts krissituation som Sofie, identifiera mig med henne och de övriga karaktärerna. Det jag däremot kan känna igen mig i, är dels känslan av vara utanför och att vilja vara någon annan än den man är just där och då, dels medvetenheten om att drogerna finns – och används. Det går liksom inte att helt glömma bort hur det är att gå på högstadiet...
***
Josefin Schygge är föräldraledig sfi-lärare med en utbildning till gymnasielärare i svenska och filosofi i botten. Skrivandet har alltid funnits där, säger hon, men har blivit "som ett gift i kroppen" först sedan ett par år tillbaka. Hon är tidigare publicerad med boken Hatar att älska.
Idén till Hjärtat Power off fick hon när hon vikarierade på en högstadieskola och kom i kontakt med elever som hellre hängde nere på järnvägsstationen än gick i skolan. Den största utmaningen var, enligt Josefin, nog att beskriva Sara [gängets ledare, min anm.], eftersom hon ville få henne trovärdig trots att hon kanske själv inte egentligen har någon egen referensram till henne.
Hjärtat Power off finns tillgänglig för försäljning via Författarhusets hemsida, samt via alla nätbokhandlar. "Vi har inte planerat något särskilt för Bokmässan ännu, men jag skulle tro att ni någon gång under mässan hittar mig i förlagets monter för signering av boken", berättar Josefin. Mer info går att få via hennes blogg: http://skrivarkonsulten.blogspot.com.
Fler länkar:
Kommentarer