Tanke nr 508: Way out West 2011
Svartvita scenkläder är inne i år tydligen. Wilson, Monáe, Hives, Santigold (i alla fall i mitten av setet), delvis Robyn och till och med Thåström körde svartvitt. Wilson gillar jag: cool, utstrålning, bra band. Janelle Monáe överraskade – svängigt som fan. Att hon dessutom körde loss på I want you back gjorde inte det hela sämre. Santigold gjorde det bästa av en trasig hals och Robyn rev av sin show. Snyggt, men det blir en smula opersonligt samtidigt. Thåström är alltid Thåström och ja, jag grät lite till Kort biografi med litet testamente. Det går inte att låta bli. Och Prince! Prince. Tänkte att: "Kollar väl några låtar och går hem sen." Men det blev två timmars råös. Ida och jag föll i varandras armar minst två gånger och skrek som fjortisar. Allsång till Purple rain och månsken över Slottskogen. Magiskt.
Idag: Landade på gräsmattan framför Flamingoscenen vid tretiden. Såg de grå tinningarnas charm, Jayhawks, och tänkte på en lägenhet på Olofshöjd -95 (Tomorrow the green grass). Deras trummis hade varit tvungen att dra hem till Staterna för två dagar sedan. Men de hittade en ersättare i Norge. Förlät honom snabbt för att han sackade. Andra spelningen liksom. Cred. Lyssnade på Noah and the whale medan vi åt mat, stampade takten till Säkert! och lyssnade lite på Wiz Khalifa. Sedan var det dags. Har känt mig som ett barn som väntar på tomten hela dagen. Pulp i Slottskogen. Yey! Jarvis vinner mellansnackstävlingen utan tvekan. Gillade låtvalet, speciellt att de spelade This is hardcore, men saknade Countdown och I'm a man. Men, men.
Håller på att landa och tömma skallen på alla intryck. Imorgon väntar dop i Skåne. Ska bli gudmor minsann. Ska lära henne allt jag kan.
Kommentarer