Tanke nr 660: Lera och meningslöshet

Så var den äntligen utläst, Stridens skönhet och sorg av Peter Englund. Mastig? Ja. På flera sätt. Berörde den? Definitivt. Var tvungen att ta den i omgångar för att orka följa personernas öden. Tänker jag läsa om den? Japp, fast inte än på ett tag. Har suckat över inkompetens, meningslösa anfall (samma höjd om och om igen), funderat över hur de har orkat och vad de är som gör att de har lyckats klara sig – eller inte.

Behöver eskapism. Blir Fahrenheit 451 skulle jag tro.