Tanke nr 782: Vemod och text i Missenträsk

Tisdag 13 maj, kl 11.20

Det är människor i huset, men jag vet inte riktigt var de är. Någon kan vara ute, någon annan på sitt rum, en tredje letar efter en tekopp. Men de är här runtomkring. Det är skönt att vara ensam och tillsammans på samma gång. Dessutom förstår de behovet av egentid, av att få vara ifred med det som man tänker.

Nu gick dammsugaren igång. Tänkte på den tidigare när jag såg högen av jord på golvet men ingenstans fanns det en sopskyffel och jag fokuserade istället på att just fokusera på det som jag är här för att göra, vilket är att skriva.

Om fyrtio minuter kommer jag gå ner för den knarrade trappan och plocka fram pasta och köttfärssås från gårdagens middag. I sann kollektivanda har vi enats om att gårdagens middag får bli dagens lunch och att vi därmed endast behöver laga 1,5 måltider per person. Fint. Jag ska laga korvgryta med ris någon dag, vilken vet jag inte än.

Det är en lyx att få vara med om det här, att få tillbringa en vecka på Sara Lidman-gården i Missenträsk tillsammans med tre författare. De har sina projekt, jag har mina: ett manus som ska korras, ett okänt antal tecken som ska skrivas. Min plan, förutom att få klart manuskorret, är att använda de utkast som jag har gjort i skrivargruppen som startpunkt för något … annat. Vad vet jag inte än och det är det som är det fina: att inte behöva bestämma. Det får bli som det blir.

Torsdag 15 maj, kl. 11.26

Onsdagsförmiddagen ägnades åt att läsa ut Siri Hustvedts ”Sommaren utan män” och att dricka kaffe. Sedan blev det ledigt i det ”stora huset” (två dagar tidigare än tänkt) så jag tog mina saker och installerade mig i rummet på övervåningen som låg direkt till vänster när man kommer upp för trappan. Det är ett stort rum och jag har utsikt över skogen, gräsmattan och den gamla knuttimrade ladan.

Resten av gårdagen ägnades åt korrektur och igenkänning. Manuset blev färdigt. Skönt. Då är det fullt fokus på skrivande från och med nu. Idag gick jag ner till brevlådan tillsammans med Sofia för att lägga korret på lådan innan kl 10. Men brevet var för stort så vi fick gå hem igen. Jag planerade för att åka till Jörn och lämna det senast kl 14, men nyss ropade Sofia att brevbäraren hade varit här och att hon hade gett honom brevet. Gött. Då behöver jag inte ge mig av.

Dörren till mitt rum går inte riktigt att stänga. Allting är charmigt snett och vint. Sofia stängde in mig igår kväll genom att kila fast en liten papperslapp i dörrspringan. Fint. Det finns en kökssoffa, modell äldre, i rummet också. Låg där och pratade med D igår. Skönt att ha lite kontakt med omvärlden.

Idag är det jag som har hand om middagen, som också blir morgondagens lunch. Det blir korvgryta med ris. Men det är många timmar till dess … Vad händer nu då? Ja, skrivande. Ska sätta upp post it-lappar med dispositionen över den text som började komma fram under tisdagseftermiddagen och kvällen. Har kommit så långt att det börjar blir klurigt att hålla koll på vem som gjorde vad i vilken tid. Samtidigt ska man tydligen försöka att inte tänka för mycket utan bara skriva på. ”Skriv först. Redigera sedan”, sa Karin igår. Jaha. Då gör jag väl så då.

Förresten har jag fått ett nytt namn: Språkfilifjonkan. Hmm, det kan jag stå ut med. När jag kommer hem igen är det dags för omläsning av ”Filifjonkan som trodde på katastrofer”. Hai.

***

Vi skulle till Glommersträsk som ligger cirka 7 km härifrån för att kompletteringshandla men råkade ta en road trip till Arvidsjaur istället. Hur ofta kan man säga det? ”Klart vi ska till Arvidsjaur, det tar ju bara en halvtimme.” Jo men, så det blev en kaffe latte i Arvidsjaur inklusive kyrktitt och mathandling och två renar vid vägkanten innan hemfärd. Vi var tvungna att ta en selfie vid en vägskylt, tjoa lyckligt över en älg på en myr och stanna till för att fotografera frusna sjöar och fågelholkar på vägen också.

Texten lever sitt eget liv men formar sig, i alla fall nästan, mot ett av de möjliga mål som jag har nerklottrat på gula lappar runt omkring mig. Jag skulle kunna fortsätta skriva länge till idag, fast det ska jag inte. Det blir Dido & Aeneas och saltgodis istället. Fint det.

Fredag 16 maj 2014

Var nere i köket för sedvanligt frukostägg och kaffe strax efter åtta. Har fått nya vanor här uppe märker jag. Det går inte att följa ljus och mörker, det är alltid ljust. Började igår läsa den andra boken jag hade med mig. Vill egentligen fortsätta idag, men andra texter lockar.

Känner av tystnaden och ensamheten. Jag vandrar omkring i huset och bläddrar i olika böcker, tittar på gamla foton och lyssnar på Bach i köket. Vet just nu inte var de andra håller hus. De kan skriva, tänka, sova, vara i skogen … inte vet jag.

Har blandat skrivande och läsande. Att läsa Sara Lidmans ”Hjortronlandet” i hennes eget hus här uppe i tystnaden … fascinerande. Eftermiddagsslummer med solsken, middagsstök på nedervåningen. Tröttheten som pockar på uppmärksamhet och orden som vill ut. Boken är slut och nu sitter jag vid datorn igen.

Lördag 17 maj 2014

Sov längre än tidigare idag. Kändes nästan som lördag i Bagis – minus D, katter och Melodikrysset. Nappade åt mig ”Tjärdalen” från bottenvåningen och försvann upp på mitt rum igen. Har fastnat i det Lidmanska.

Efter lunch åkte vi en kort sväng till Glommersträsk för att köpa vitlök till kvällens linsgryta, men vi kom för sent. Affären stängde kl 13 och vi kom tio över. Så kan det gå. Värdshuset och hattmuseet var också stängda så vi tittade på Västra Träsket och blev en smula modstulna över ödsligheten och alla tomma hus.

Väl tillbaka i Missenträsk läste jag än mer om bybor och tjära, innan det var dags för eftermiddagsslummer. Den blev ganska lång. Skönt det. Middag nere i stora köket med de andra och efter det ett avsnitt till av Törnfåglarna inklusive godis.

Nu sitter jag här, sista kvällen, och vill inte riktigt gå och lägga mig. På samma gång känns det som om jag vill vara kvar fast tiden går evinnerligt långsamt och jag längtar efter ljud, avgaser och folk. Kommer antagligen få en chock av att behöva passera T-centralen imorgon. Huvvaligen.

Söndag 18 maj 2014

Det här blir de sista raderna som skrivs i Missenträsk. Huset är nästan färdigstädat, jag lyssnar på Joan Baez och snart är det lunch. Den sista lunchen. Linsgryta denna gång. Fast utan vitlök.

Idag vill jag inte åka. Konstigt. Men det är så det är. Nu lämnar vi och jag vet inte om, eller när, jag kommer tillbaka. Skulle jag vilja komma hit igen? Jo. På hösten tror jag. När träden sprakar i alla olika färger och luften är kall och klar och myggen har gått och lagt sig.

Vi får se vad som sker. Nu stänger jag ner och öppnar inte datorn igen förrän jag är tillbaka i min vardag bland böcker, människor, kaffe latte och bussars brummande. Hej så länge.