Tanke nr 996: 90-talsnostalgi med Sandro

I veckan hade jag grammatisk workshop med två medarbetare hos företaget Kate redaktionell design. Uppdraget gick ut på att reda ut ett antal textknutar, eller grammatiska klurigheter om man så vill. Vi tittade bland annat på svenskans namnregler vid flerordiga namn, särskrivningar, skillnaden på de/dem och en hel del annat.

Vad har nu workshopen med det här inläggets rubrik "90-talsnostalgi med Sandro" att göra. Jo, under mina förberedelser hittade jag en hög som jag sparat sedan min lärartid. Best of, typ. I den högen låg en OH-kopia (OH = overhead, läs mer här om du tillhör datagenerationen. Annars vet du mycket väl vad jag menar.) OH-bilden var ett utdrag ur den nittonde pratan från Sandro Key-Åbergs "O. Scenprator" (1965) som jag någon gång har hittat på ett antikvariat.

Utdrag ur nittonde pratan, O. Scenprator av Sandro Key-Åberg, 1965.

Det var min svensklärare på gymnasiet, Ulla Callmander, som fick mig att läsa Sandro. Jag minns att hon fick tårar i ögonen under mitt föredrag om honom och hans verk. De var vänner och han hade dött ett halvår tidigare. I min dagbok, Evas kalender, från 1992 står det: "Mitt Sandro-föredrag var mycket lyckat. Ulla var rörd." (torsdagen den 23 april 1992). 

Förutom pratorna och en hel del dikter läste jag också romanen De goda människorna från 1976. Den stod praktiskt nog i en bokhylla hemma. Varför den stod där har jag däremot ingen aning om. För att läsa mer om Sandro Key-Åberg, se t ex Horisont.

Och för er som nu undrar: Nä, jag använde inte utdraget ur pratorna, eller något annat av Sandro i workshopen, men jag kom in på ett nostalgiskt spår som fick mig att tänka på Sandro som fick mig att tänka på Ulla som fick mig att tänka på gymnasiet som fick mig att läsa igenom mina dagboksanteckningar och som fick mig att skriva det här inlägget. Så kan det gå.