Tanke nr 1024: Det här är bara början – utställningen
Det där "jag ska bara lite" har blivit ganska länge nu. Fast bättre sent än inte. Så det så. Som sagt, jag hade utställning i maj. Vill ni läsa mer om förberedelserna hittar ni det inlägget här.
Jag hade planerat för att inte behöva stressa med upphängningen in i sista stund. Men livet kom emellan med ett Skåne-besök så jag gjorde precis som utställare verkar göra – stressade in i sista stund. Eller njä, fram till lunch på utställningsdagen tyckte både jag och min eminenta medarbetare och superfixare Anna att vi hade läget under kontroll.
Sedan hände något, tiden rusade på, och helt plötsligt hade öppningsklockslaget kommit och passerats. Meh. Jaja. Såhär i efterhand inser jag hur mycket jobb det var att limma upphängningskrokar och böja till elefanttråd för alla de delar som ingick i utställningen, och som sagt – jag är så tacksam för den hjälp jag fick. Annars hade nog vernissaget inte påbörjats förrän vid midnatt ...
Anna jobbade på som en furie tillsammans med Toppens ansvarige Peter (jag kan inte tacka nog) medan jag slängde på mig vernissagedressen och underhöll mina punktligt anlända gäster medelst vin, salta pinnar och historier om Färgkontorets uppkomst.
Drygt en halvtimme sena kunde jag äntligen dra ner tyget som dolt aktiviteten inne i själva Toppen och bjuda vernissagegästerna välkomna in i ett rum av och för läsning. Tystnaden bredde ut sig allt eftersom de, till övervägande delen svartklädda personerna, rörde sig mellan panelerna och installationen. Jag blev oväntat nog en smula förvånad över att det blev så tyst ... Alla läste, ingen pratade, koncentrationen var påtaglig i rummet. I bakgrunden drillade Sven-Ingvars om blondiner och brusten kärlek och blommorna trängdes i spannen på golvet. Jag höll mig vid sidan om och betraktade betraktarna. Fascinerande.
Jag hade en tävling under vernissaget, en tävling som gick ut på att man som besökare valde ut en favorittext och plitade ner första raden plus sina kontaktuppgifter på en lapp och la den i den gröna lådan. Priset var att få en print av "sin" text.
De flesta gästerna hade gett sig av ett par timmar senare, men då kom det några eftersläntrare och vi hängde kvar, pratade om allt och inget, drack vin och hade högläsning tills timman den blev sen och jag trött och nöjd delade taxi till de södra förorterna.
På lördagen var det dags igen. Då dök föräldrarna och goda vänner upp. Kul att se er alla! Det var fint att gosa med lille Rickard medan resten av gästerna vandrade runt och läste, tyckte, tolkade och tänkte. Ida var lördagens stora överraskning. Hon hade, direkt efter fredagens frilansarfest i Göteborg, satt sig på sista tåget mot Stockholm, tagit in på hotell, mölat ägg och bacon till frukost och dök sedan upp prick klockan 11 vid Trekanten. Fina vännen ...
Idag har jag nog avslutat det här projektet officiellt, dels för att jag har fått ihop det här inlägget, dels har jag – äntligen! – fixat vinnarprinten till Johan som vann (plus en bonusprint till kollegan Bernard för att han ... behövde den).
För övrigt ska jag nog kunna få ihop ett inlägg till eller två innan det är dags för hemgång.
Jag hade planerat för att inte behöva stressa med upphängningen in i sista stund. Men livet kom emellan med ett Skåne-besök så jag gjorde precis som utställare verkar göra – stressade in i sista stund. Eller njä, fram till lunch på utställningsdagen tyckte både jag och min eminenta medarbetare och superfixare Anna att vi hade läget under kontroll.
Ordning och reda och var sak på sin plats.
Min medhjälpare i färd med att hänga upp skira tyger i taket.
Sedan hände något, tiden rusade på, och helt plötsligt hade öppningsklockslaget kommit och passerats. Meh. Jaja. Såhär i efterhand inser jag hur mycket jobb det var att limma upphängningskrokar och böja till elefanttråd för alla de delar som ingick i utställningen, och som sagt – jag är så tacksam för den hjälp jag fick. Annars hade nog vernissaget inte påbörjats förrän vid midnatt ...
I väntan på limpistol och tänger ... Såhär låg panelinnehållet utlagt i väntan på sammanfogningen.
Anna jobbade på som en furie tillsammans med Toppens ansvarige Peter (jag kan inte tacka nog) medan jag slängde på mig vernissagedressen och underhöll mina punktligt anlända gäster medelst vin, salta pinnar och historier om Färgkontorets uppkomst.
Drygt en halvtimme sena kunde jag äntligen dra ner tyget som dolt aktiviteten inne i själva Toppen och bjuda vernissagegästerna välkomna in i ett rum av och för läsning. Tystnaden bredde ut sig allt eftersom de, till övervägande delen svartklädda personerna, rörde sig mellan panelerna och installationen. Jag blev oväntat nog en smula förvånad över att det blev så tyst ... Alla läste, ingen pratade, koncentrationen var påtaglig i rummet. I bakgrunden drillade Sven-Ingvars om blondiner och brusten kärlek och blommorna trängdes i spannen på golvet. Jag höll mig vid sidan om och betraktade betraktarna. Fascinerande.
Vernissaget är igång!
Tävlingshörnan inklusive instruktioner och presentationsblad.
De flesta gästerna hade gett sig av ett par timmar senare, men då kom det några eftersläntrare och vi hängde kvar, pratade om allt och inget, drack vin och hade högläsning tills timman den blev sen och jag trött och nöjd delade taxi till de södra förorterna.
På lördagen var det dags igen. Då dök föräldrarna och goda vänner upp. Kul att se er alla! Det var fint att gosa med lille Rickard medan resten av gästerna vandrade runt och läste, tyckte, tolkade och tänkte. Ida var lördagens stora överraskning. Hon hade, direkt efter fredagens frilansarfest i Göteborg, satt sig på sista tåget mot Stockholm, tagit in på hotell, mölat ägg och bacon till frukost och dök sedan upp prick klockan 11 vid Trekanten. Fina vännen ...
Idag har jag nog avslutat det här projektet officiellt, dels för att jag har fått ihop det här inlägget, dels har jag – äntligen! – fixat vinnarprinten till Johan som vann (plus en bonusprint till kollegan Bernard för att han ... behövde den).
För övrigt ska jag nog kunna få ihop ett inlägg till eller två innan det är dags för hemgång.
Kommentarer