Tanke nr 1140: Skriverier i Bagis

I torsdags hade jag skrivargruppen på besök. Vi inledde i vanlig ordning med middag, sedan skrev vi och till sist fikade vi. Temat var bibliska associationer. Här kommer lite av det som blev:

Vi flödesskrev utifrån det semantiska fältet "kristendom". Sedan delade vi med oss två ord till varje person vilket gjorde att vi hade åtta ord att utgå i från. Dessutom skulle texten ha höstliga anslag. Mina ord var:

förlåtelse arvsynd fisk fottvätt synd kyrkbänk krypta relik + höst

Texten blev såhär:

Den har stått här så länge jag kan minnas. Den är en del av min uppväxt, av den kontext jag ingår i. Den är en symbol för det stabila, det trygga. Vissa skulle nog säga att den har spelat ut sin roll, att den inte är något mer än ett stycke trä, obekväm och kall. De som tycker så vet ingenting. Den är ett med min kropp och mina tankar. Den är som bikten, som känslan av att allting är förlåtet. Den är känslan av renhet, av trygghet. Den dömer inte, den bara är. Den bär upp syndare och balanserar synden. Den står stadigt oavsett om det handlar om liv och hopp eller förtvivlan och död.

Vi lade till två ord, och jag fick "orgel" och "profetia". Sedan skrev vi vidare.

Jag har inte varit uppe på orgelläktaren på flera år. Trappstegen är alltför smala och branta för den spillra av en man som jag har blivit. Mina ben är inte att lita på, de är orkeslösa, darriga, förkastade. Belastar jag dem fel kommer de att knäckas som torra kvistar i den första höststormen. 

Bänken är placerad precis där trappstegen börjar. Jag tittar på dem, leker med tanken att pröva om det ännu en gång skulle gå att ta sig upp, få sjunka ner på orgelpallen och lägga händerna på tangenterna. Mina fingrar skulle hitta rätt läge av sig själva. Känslan av blankpolerat elfenben lever kvar i mina fingertoppar. Huden har förtorkat, men känslan är för alltid inristad, inpräntad i mina fingrars avtryck.

Vi slog också upp slumpvisa ord ur den bibliska ordbok som råkar finnas i min ägo och använde dem till nästa övning. Orden var:

avgudar huggormars avföda ve förbundets härskare tvångsarbete

Sedan enades vi om att vi skulle skriva i någon av följande tre genrer:

instruktionsfilm barndomsberättelse dokumentär 

Såhär blev min text:

I år var det min tur. Jag hade sett fram emot det hela året, ända sedan förra sommarens kollo. Traditionen att under sommarlovet skapa en dystopisk sekt, som tagen ur ett Fantomenäventyr från sent 70-tal, hade pågått nästan lika länge som kollot hade funnits, så mycket visste jag. Men hur det hade börjat var det nog ingen som hade ordning på längre. Det var inte så konstigt förresten. Ingen av dem som var med då fanns ju kvar nu. 

Det gick rykten om att de hade dött på våldsamma sätt, eller helt enkelt bara försvunnit på väg till Ica eller till jobbet som någon grå tjänsteman på ett anonymt kontor inne i city. Jag tror inte att någon saknade dem heller, inte nu längre.

Jag hade planerat utformningen av årets avgud i flera månader. Det fanns tre regler man var tvungen att hålla sig till: att avguden krävde offer i någon form, att tvångsarbete skulle vara en del av sommarens ritualer och att förbundets härskare, det vill säga jag i år då, var den som skulle utse avslutningsfestens första offer, den som gick under namnet "huggormars avföda" – föraktad av alla, älskad av ingen.

Min avgud var en avbild av min far, med alla hans typiska karaktärsdrag förstorade och förvrängda. Min avgud krävde fullständig lydnad och acceptans av de regler som skulle styra förbundet i år, regler som när som helst kunde ändras utan varsel.

För övrigt är det mörkt och jag ska fortsätta läsa min Lang-deckare.