Tanke nr 1218: Skriverier online

Jag har inte kommit iväg på skrivargrupp på evigheter. Mycket jobb åsså corona på det. Men igår fick jag ett mail från M som sa att de skulle ha skrivargrupp via Zoom så jag hakade på. Det funkade alldeles utmärkt att skriva tillsammans sådär modernt över nätet. Här kommer några smakprov på vad som fanns i mitt huvud igår:

Gemensam miljö

Gårdagens första gemensamma miljö innehöll följande:

• det luktar matos
• ett badkar
• 37 gula badankor
• skumbad
• luktar kattkiss
• en smutsig gul och vitrandig handduk
• opera av Wagner

Den hade fastnat. Och det var mörkt. Försiktigt vred den på huvudet, den lirkade och lirkade. Ja! En utgång! Men det var fortfarande mörkt. Och det var bara nosen och de små pepparkornsögonen som var fria. Resten av den var fortfarande fast i något mjukt, blött och kattkissdoftande. Den försökte få loss ena framtassen. Den stretchade, tänjde … och där kom tassen fram. Försiktigt rörde den vid det mjuka, blöta. Hmm, en handduk. En våt, kattkissluktande handduk med gula och vita ränder, smutsig är den också.

Vi gjorde sedan en ny miljö och den innehöll:

• tom gata
• snö
• betongsuggor
• julpynt
• månsken
• tomatpuré
• ödsliga husfasder
• ett par övergivna foppatofflor

Suggorna så lika trötta ut som kvarglömt julpynt i april. Inte ens månskenet kunde försköna deras grå tyngd. De var fästa vid marken, fästa vid ödsligheten på en bakgata i staden som saknade namn. De ödsliga husfasaderna hukade sig olycksbådande över betongen likt konstaplar som bredbent står böjda över samhällets utslagna, över de mänskliga suggorna var kroppar gömde sig i skuggorna. Någon hade någon gång klivit ur sina foppatofflor och lämnat dem övergivna vid suggornas sida. Den ena toffeln var insmetad i röd, kladdig tomatpuré som snart skulle börja mögla. Men suggorna brydde sig inte. Varken tomatpuré eller plats påverkade deras fasta plats i tillvaron. Snart skulle de täckas av snö, vita flingor som strax skulle övergå i brunt.

Gemensam inledningsmening

Därefter satte vi tänderna i en gemensam inledningsmening. Den blev: "Vi var muntra hela högen ..."

Vi var muntra hela högen där vi rumlade gatan fram och vinkade mot fasadernas övergivna fönster. Vi var muntra hela högen och fulla av liv, vitala, viljestarka – in i varje cell levande. Vi var muntra hela högen och visade finger åt överheten, mot vintern och mörkret, mot samhället som ville att vi skulle vara någon annanstans. Någonstans där vi var ensamma, eländiga och paranoida, någonstans där ingen glädje nådde fram och där allt hopp var ute. Vi var muntra hela högen när vi skanderade, skrålade, vinglade och vågade leva även om alla sa att allt hopp var ute. Vi var muntra hela högen och vi valde att vända ryggen mot förfallet, mot hotet och hatet, mot alla de som ville tysta oss, trycka ner oss, stänga in oss. Vi var muntra hela högen, lyckliga i stunden och med visshet att natten var nu och imorgon skulle alltihop vara glömt.

Haiku

Som avslutning skriv vi haikus på två olika teman: grytkokning alternativ val som går snett.

grytan saknar ben

i såsen simmar köttet

jag har ingen slev

liten man är arg

knappar våldsamt på fånen

ingen längre hör

Twitterstorm i natt

vad har hänt när man vaknar

Trump har gjort inlägg

Om två veckor kör vi igen. Jag ser redan fram emot det. För övrigt är det mörkt och jag har fakturerat.