Tanke nr 249: Om önskningar och krig
På Narvas hed, på Polens sand, på Leipzigs slätter, Lützens kullar,
Än har Finlands kraft ej dött,
Än kan med oväns blod ett fält här färgas rött!
Bort, bort, vila, rast och fred!
En storm är lös, det ljungar eld och fältkanonens åska rullar;
Framåt, framåt led vid led!
På tappre män se tappre fäders andar ned.
Ädlaste mål
Oss lyser på vår bana;
Skarpt är vårt stål
Och blöda är vår vana.
Alla, alla käckt framåt!
Här är vår sekelgamla frihets sköna stråt.
Lys högt, du segersälla fana,
Sliten av strider sen en grånad forntids dar,
Fram, fram, vårt ädla, härjade standar!
Än finns en flik med Finlands gamla färger kvar.
(Ur Fänrik Ståls sägner, J.L. Runeberg)
Såg just andra delen av Världens undergång. Funderar över skyttegravar, lera och svält. Däremellan läser jag tredje delen av Väinö Linnas Här under polstjärnan: Söner av ett folk. Redan nu vet jag att Akselis två yngre söner kommer dö i finska vinterkriget. Vilho klarar sig, men bara för att stryka med i sluttampen på Okänd soldat.
Om jag läser om böckerna - går det annorlunda då? Om jag håller tummarna och verkligen, verkligen önskar att det ska gå annorlunda för karaktärerna – händer det? Näe, det går inte till så. Men ibland vill man göra sina egna (be)slut.
Kommentarer