Tanke nr 666: En sekund i taget

Tänk tanken att alla människor runt omkring dig plötsligt dör. En febersjukdom slår till med full kraft och under bara några få timmar går livet från vardag till total katastrof. Elen slutar fungera, mobiltelefonerna tystnar, dina familjemedlemmars liv rinner obönhörligen ut i sanden och den enda som finns kvar… är du.

Det är vad som sker i Sofia Nordins senaste bok En sekund i taget (Rabén & Sjögren, 2013). Hedvig lämnar allt det välbekanta när sjukdomen drabbar staden där hon bor. Men hon ger inte upp. Någon sorts seg överlevnadskänsla får henne att planera, och agera, för att klara sig. Kampen för att få mat och att kunna sova tryggt och varmt håller henne uppe och gör att hon, i alla fall nästan, kan trycka undan minnena och tankarna på framtiden. Det är här och nu som gäller.

Jag gillar Hedvig, mycket för att hon visar sig vara starkare än hon själv tror. Det som var viktigt innan, är inte längre något som räknas. Hon har en oerhörd förmåga att plocka fram och använda sig av kunskaper som hon nog inte var helt medveten om att hon ägde. Och har hon inte den kunskap hon behöver så ser hon till att skaffa sig den – via böcker eller genom att bara göra. Att göra rätt är i situationen inte lika viktigt som att försöka. Men trots sin pragmatiska inställning, sipprar ändå Hedvigs längtanstankar och funderingar om en nu raserad framtid igenom. Hur svårt är det inte att bära tanken om att man är totalt ensam? Inga föräldrar, inga syskon, inga vänner, inga ovänner, inga framtida förälskelser, inget liv. Hedvig hanterar det genom att stänga av. Det som inte går att påverka är ingen idé att älta.

Men hon är inte den enda som har överlevt. In i berättelsen kommer också Ella, som i många fall är Hedvigs motsats. Ella tillåter sig att sakna och att längta. Dessutom vill hon inte, som Hedvig, stanna där de är. Det kan ju finnas fler där ute, fler som är ensamma. Vad är viktigare än att tillåta sig drömma även om det verkar som att alla drömmar har gått förlorade?

Hedvigs och Ellas förhållande pendlar mellan stabilitet och uppbrott, kring den praktiska och den drömmande, kring vad som är rimligt och vad som är fantasi. Någonstans i deras kaotiska tillvaro växer en vänskap fram som bygger på det som är så svårt: tillit och ärlighet, rädsla och hopp, att våga och att vara försiktig. De behöver varandra – för ensamma klarar de sig inte.

Till sist: Jag tycker om språket också. Det driver på och underbygger känslan av att det gäller att agera direkt, och korrekt, för att klara sig. Ibland saknar jag mer av vad som kanske rör sig under ytan hos till exempel Hedvig, men tycker samtidigt att det funkar. För vad är det som är viktigt i hennes situation? Att tillåta sig att släppa på känslorna eller hålla dem på avstånd för att över huvud taget kunna ta sig igenom en dag till? Ett steg i taget, en sekund i taget…

***

Sofia Nordin har skrivit flera böcker tidigare, bland annat Natthimmel (2009) och Det händer nu (2010) som båda blev nominerade till Augustpriset.