Tanke nr 738: Två historier
Det här blir ett inlägg med två historier från dagen som gått: en söt och en söt till, fast sorglig. Vi börjar med den söta:
När det närmade sig lunchtid gav jag mig av till Gröndal för att hitta något att äta. Det spöregnade och jag var paraplylös i vanlig ordning. Lika bra att ta vagnen en hållplats. Snabb sväng in på Konsum och sedan gick jag mot spårvagnen igen. Det regnade fortfarande lika mycket. Busskuren var full. Folk stod på rad, med paraply, och ingen ville röra sig en tum för att jag skulle få plats. Jag orkade inte trängas, utan ställde mig vid kurens kortsida för att försöka få lite skydd av det utstickande taket. Då kommer det en man gående – med paraply. Han går fram till mig och säger: "Dela?" "Ja tack", svarade jag och tog nöjt skydd. "Jag fick inte riktigt plats i busskuren", fortsatte jag. "Nä, jag såg det". Sedan gick det någon minut och vi småpratade om kyla och väta och vikten av att ha rätt kläder på sig. Sedan säger han: "Gillar du choklad?" I ett anfall av ärlighet blir mitt svar: "Näe, inte speciellt faktiskt." "Men jag har egengjorda praliner med mig."
Just då kommer spårvagnen, mannen får syn på någon genom fönstret och utbrister: "Där är min spanska kompis!". Vi tar oss ombord, fortfarande med paraplyet som täcker oss båda, och tar oss fram till hans bekant. Sedan står vi där tillsammans och mumsar choklad, god choklad. "Har du något visitkort? Jag menar, om du gör chokladpraliner", frågar jag. "Näe", säger han, "jag bara gör såhär ibland. Bjuder på choklad och så. Alltid är det någon som blir glad." "Sant", svarar jag, "nästa gång någon erbjuder mig choklad ska jag tacka ja direkt." Sedan skulle jag gå av och han fortsatte någonstans, vart vet jag inte.
Sedan den söta, sorgliga:
Väl uppe på kontoret igen, glad som en lärka efter mötet med vardagshjälten ovan, var det lunchdags. Samtalen går som vanligt kors och tvärs och efter en stund kommer vi in på samboavtal och andra avtal, om att skriva överenskommelser och om vad som ska delas och inte. Fina fotografen E säger: "Mycket har vi skaffat tillsammans, men Mikey – han är min." (Mikey är en av kontorets hundar och min nya favorit.) Hon fortsätter: "Om jag dör*, då får min sambo ta hand om honom. Fast han har sagt att han i så fall får ha delad vårdnad tillsammans med mina föräldrar." Jag: "Eller så får han vara kvar som kontorshund och så får vi göra upp ett schema så vi kan hjälpas åt att ta hand om honom. Vi kan göra ett rullande schema så att alla får lov att ha honom." Där någonstans börjar E:s ögon tåras. Hon blir så rörd att hon inte riktigt vet var hon ska göra av sig. "Men jag sa ju inte att jag skulle ta hand om honom själv", säger jag, "jag menade att jag kan organisera så att Mikey får det bra, så att allting ordnar sig." E gråter ännu mera. Mikey står och tittar på henne med sitt ena öga, lägger huvudet på sned och undrar nog vad som händer. Jag går fram och kramar om E. "Bara så du vet, allting ordnar sig", säger jag. "Hörde du Mikey", säger E, "Jenny säger att allting ordnar sig." Sedan fick vi bryta lunchen innan alla känslor tog överhand och vi började gråta allihop. Mikey fick på sig sin lilla regnrock och tvingades ut på promenad av sin matte och jag återvände in till mitt.
*Hela diskussionen var hypotetisk, men ändå.
När det närmade sig lunchtid gav jag mig av till Gröndal för att hitta något att äta. Det spöregnade och jag var paraplylös i vanlig ordning. Lika bra att ta vagnen en hållplats. Snabb sväng in på Konsum och sedan gick jag mot spårvagnen igen. Det regnade fortfarande lika mycket. Busskuren var full. Folk stod på rad, med paraply, och ingen ville röra sig en tum för att jag skulle få plats. Jag orkade inte trängas, utan ställde mig vid kurens kortsida för att försöka få lite skydd av det utstickande taket. Då kommer det en man gående – med paraply. Han går fram till mig och säger: "Dela?" "Ja tack", svarade jag och tog nöjt skydd. "Jag fick inte riktigt plats i busskuren", fortsatte jag. "Nä, jag såg det". Sedan gick det någon minut och vi småpratade om kyla och väta och vikten av att ha rätt kläder på sig. Sedan säger han: "Gillar du choklad?" I ett anfall av ärlighet blir mitt svar: "Näe, inte speciellt faktiskt." "Men jag har egengjorda praliner med mig."
Just då kommer spårvagnen, mannen får syn på någon genom fönstret och utbrister: "Där är min spanska kompis!". Vi tar oss ombord, fortfarande med paraplyet som täcker oss båda, och tar oss fram till hans bekant. Sedan står vi där tillsammans och mumsar choklad, god choklad. "Har du något visitkort? Jag menar, om du gör chokladpraliner", frågar jag. "Näe", säger han, "jag bara gör såhär ibland. Bjuder på choklad och så. Alltid är det någon som blir glad." "Sant", svarar jag, "nästa gång någon erbjuder mig choklad ska jag tacka ja direkt." Sedan skulle jag gå av och han fortsatte någonstans, vart vet jag inte.
Sedan den söta, sorgliga:
Väl uppe på kontoret igen, glad som en lärka efter mötet med vardagshjälten ovan, var det lunchdags. Samtalen går som vanligt kors och tvärs och efter en stund kommer vi in på samboavtal och andra avtal, om att skriva överenskommelser och om vad som ska delas och inte. Fina fotografen E säger: "Mycket har vi skaffat tillsammans, men Mikey – han är min." (Mikey är en av kontorets hundar och min nya favorit.) Hon fortsätter: "Om jag dör*, då får min sambo ta hand om honom. Fast han har sagt att han i så fall får ha delad vårdnad tillsammans med mina föräldrar." Jag: "Eller så får han vara kvar som kontorshund och så får vi göra upp ett schema så vi kan hjälpas åt att ta hand om honom. Vi kan göra ett rullande schema så att alla får lov att ha honom." Där någonstans börjar E:s ögon tåras. Hon blir så rörd att hon inte riktigt vet var hon ska göra av sig. "Men jag sa ju inte att jag skulle ta hand om honom själv", säger jag, "jag menade att jag kan organisera så att Mikey får det bra, så att allting ordnar sig." E gråter ännu mera. Mikey står och tittar på henne med sitt ena öga, lägger huvudet på sned och undrar nog vad som händer. Jag går fram och kramar om E. "Bara så du vet, allting ordnar sig", säger jag. "Hörde du Mikey", säger E, "Jenny säger att allting ordnar sig." Sedan fick vi bryta lunchen innan alla känslor tog överhand och vi började gråta allihop. Mikey fick på sig sin lilla regnrock och tvingades ut på promenad av sin matte och jag återvände in till mitt.
*Hela diskussionen var hypotetisk, men ändå.
Kommentarer