Tanke nr 802: Ett fall och en (lycklig) lösning
Nyss var det kat(t)astrof här i huset. D kom in och sa: "Var är ficklampan? Momo (grannarnas katt, min anm.) har ramlat ner från balkongen." Väl ute berättade A, Momos matte, att han hade tagit sig ut på fönsterblecket, på femte våningen, och drattat ner. Sedan dess var han försvunnen.
A och J, D och jag och en annan granne lockade och letade. Ingen Momo. Ingen lång, ljus päls, inga blänkade knallblå ögon. Buskar och snår genomsöktes, håligher och andra eventuella kattgömställen likaså. Ficklampornas ljuskäglor irrade sig fram mellan träden i jakt på en skymt av rymlingen. Borta.
Plötsligt – ett rop från A. Momo var hittad! Han hade svarat på deras lockrop. Ett litet "mjau" hade gjort dem uppmärksamma på var han låg. Han hade krupit upp ovanpå däcket, under motorhuven, på bilen som stod parkerad vid ena kortsidan på huset.
Fem personer stod vid bilen. Momo vägrade komma fram. Det hämtades kikärtor och kattmyntesprej, grannen sprang upp efter extra effektiva kattmyntetabletter, vi vädjade och vi bad – men Momo låg där han låg.
Bilregistret kontaktades och ägaren bodde som tur var i huset. Medan A och J var uppe för att be honom komma ner låg jag, D och grannen på marken och vaktade: en på var långsida och en framme vid motorhuven. Momo kom långsamt ner och lade sig precis i mitten där ingen kunde nå honom och det verkade som om ena benet var skadat. När husse sedan kallade så kom han så nära att J kunde ta tag i nackskinnet och dra fram honom. Lille Momo. Där låg han som en pälsig skrutt och såg lite förvirrad och ynklig ut.
Väl inne i trapphuset ville han inte vara kvar i famnen. J satte ner honom och Momo stack iväg som ett skott uppför trappan. Inget fel på de benen inte. A kom ner och det var hjärteknipande när matte, husse och katt återförenades efter den senaste timmens turbulens. Vi log, tackade varandra och var rörande överens om att detta var grannsamverkan när den var som bäst. Momo nosade på kikärtspaketet och såg ganska nöjd ut när han fick ta hissen upp till sin lägenhet igen.
Slutet gott, allting gott.
A och J, D och jag och en annan granne lockade och letade. Ingen Momo. Ingen lång, ljus päls, inga blänkade knallblå ögon. Buskar och snår genomsöktes, håligher och andra eventuella kattgömställen likaså. Ficklampornas ljuskäglor irrade sig fram mellan träden i jakt på en skymt av rymlingen. Borta.
Plötsligt – ett rop från A. Momo var hittad! Han hade svarat på deras lockrop. Ett litet "mjau" hade gjort dem uppmärksamma på var han låg. Han hade krupit upp ovanpå däcket, under motorhuven, på bilen som stod parkerad vid ena kortsidan på huset.
Fem personer stod vid bilen. Momo vägrade komma fram. Det hämtades kikärtor och kattmyntesprej, grannen sprang upp efter extra effektiva kattmyntetabletter, vi vädjade och vi bad – men Momo låg där han låg.
Bilregistret kontaktades och ägaren bodde som tur var i huset. Medan A och J var uppe för att be honom komma ner låg jag, D och grannen på marken och vaktade: en på var långsida och en framme vid motorhuven. Momo kom långsamt ner och lade sig precis i mitten där ingen kunde nå honom och det verkade som om ena benet var skadat. När husse sedan kallade så kom han så nära att J kunde ta tag i nackskinnet och dra fram honom. Lille Momo. Där låg han som en pälsig skrutt och såg lite förvirrad och ynklig ut.
Väl inne i trapphuset ville han inte vara kvar i famnen. J satte ner honom och Momo stack iväg som ett skott uppför trappan. Inget fel på de benen inte. A kom ner och det var hjärteknipande när matte, husse och katt återförenades efter den senaste timmens turbulens. Vi log, tackade varandra och var rörande överens om att detta var grannsamverkan när den var som bäst. Momo nosade på kikärtspaketet och såg ganska nöjd ut när han fick ta hissen upp till sin lägenhet igen.
Slutet gott, allting gott.
Kommentarer