Tanke nr 877: Myrslokens hemlighet

Efter gårdagens utflykt till Waldemarsudde, åkte jag till skrivargruppen. Det var jag som ledde. Vi jobbade med karaktärsbyggande och miljöbeskrivningar, romantitlar och baksidestexter. Man vet aldrig vad som ska komma ur de där övningarna. Såhär blev det för mig igår:

Övning: En gemensam miljöbeskrivning. Alla kommer med förslag på saker som finns i miljön:

• en knippe bruna bananer
• ett arkivskåp
• en vägg med avflagnad färg
• en dator gjord av kugghjul
• en glasvägg
• tre stycken gasolflaskor

Sedan placerade vi karaktären vi jobbat fram i vår gemensamma miljö. Resultatet? Såhär:

Ron lutade huvudet mot skåpets kalla plåtyta, slöt ögonen och koncentrerade sig på att andas: in, räkna till fyra, ut räkna till fyra, in … Han visste så klart att de andra kunde se honom genom glasväggen mitt emot, men det gav han fullständigt fan i. Han orkade inte hålla skenet uppe, inte idag. 

Han kände den övermogna doften av för gammal banan. Egentligen tyckte han inte om banandoft, men just nu var det något han kunde koncentrera sig på – för att slippa tänka på det där andra. Andas in, känna doften av bruna, saggiga bananer, andas ut och rensa hjärnan. Skåpet kändes inte kallt längre, hans hud hade värmt upp det och han flyttade pannan några centimeter nedåt för att åter igen känna plåtens svalka. Han stod nu i nästan 90 ° vinkel och såg antagligen ännu löjligare ut än innan, men det struntade han i. 

Vi skrev sedan förslag på roman-/boktitlar på lappar och så fick man dra en. Min blev "Myrslokens hemlighet". Så var det dags att sätta in karaktären i den tilldelade romanen:

Rad efter rad av stridsberedda myrslokar bredde ut sig framför honom. Han kunde inte se var raderna började – eller slutade. Det enda han såg var denna massa av mörkbrun päls som hade putsats i timmar till absolut perfektion. Deras snablar var lyfta i ståtlig givakt och klorna glimmade gyllengula i kvällssolen. 

Att han alldeles nyss hade stått med huvudet lutat mot kokvråns slitna gamla arkivskåp var glömt, hans genanta kroppsställning likaså. Nu var han i sitt rätta element, en ledare för skogens mest fruktade armé, en principfast ledare som aldrig hade varken handsvett eller rodnande kinder. Han drog ett djupt andetag och röt: ”Myrslokar, ni denna skogs verkliga härskare, gör er redo för drabbning! Mot stacken!”

Så kan det gå. Eventuellt blir det en fortsättning, men mer om det en annan gång.