Tanke nr 935: God purr och gott nytt frr

Buff på er. Zelda här igen. Nu har jag haft mjaukonsert i hallen tills matten tröttnade och lät mig knappra med tassarna en stund. Hon sa att jag förde oväsen. Heller. Jag sjöng. Sådetså. "Tipp tass, tipp tass, tippe tippe tipp tass, tipp, tipp, tass …", sjöng jag. Min matte har ingen känsla för musik eller konst. Borde byta ut henne.

Jaja. Har varit på resande tass den senaste tiden. Först satte de mig i en bur och sedan fick jag åka sån där bil, en sån som brummar och har sig. Det tycker jag inte om. Efter det fick jag hänga på något ställe med massa folk och avgaser. "Centralen", sa dom. Som om jag brydde mig. När vi klev på tåget blev jag nöjd. Lugnt och tyst. Jag somnade.

Här är min bur. Sover i den när jag är hemma också. 

Men fick man sova sina åtta timmar i fred? Nähä. De slet upp mig och satte in mig i en sån där bil. Igen. Då klagade jag. "Det var ett rättmätigt klag", sa hussen. Det hade han helt rätt i. En stund senare bar dom in mig i en ny lägis, fast de sa att jag hade varit där förut, och satte ner mig framför två såna där små människor. Ingen av dem var ett konstigt paket som låg still och bara gnydde då och då. Såna tycker jag inte om. Den lite större tvåbeningen har jag träffat förut. Vi har gosat och sovit och varit på hemliga uppdrag. Han är cool. Den mindre av dem har jag inte sett förut. Hon var lite trög. Fattade inte att jag heter Zelda utan kallade mig för "Aou" hela tiden. Hon försökte styra mig genom att hålla i svansen och skulle visa var mitt vatten och min mat var. Hela tiden. Ganska tröttsamt. Men hon kunde klappa fint – ibland.

Husse och matte for mest omkring och hade sig, men jag stannade där nere i den där "källaren" som de envisades att kalla den. Hmfh. Lägis heter det. Det vet ju alla. Ibland kom det ner små människor och klappade mig, ibland någon av de stora. Ibland hade jag det lite ensamt. Då gick jag upp för trappan och mjauade tills de kom ner och klappade mig lite till. Det var bra. Då och då bar de upp mig, men den där lilla envetna människan med sitt "Aou! Aou! Aou!" var för jobbig och då smet jag ner igen. Lugnast så.

Precis när jag hade kommit till rätta och börjat bli mitt vanliga tuffa jag så skulle vi göra om hela proceduren igen: bil, "Central", tåg och bil. På tåget hade jag en blyg hund som sällskap. Han nosade på min bur med jämna mellanrum. Jag lät honom hållas. Och sen släppte de ut mig – och då var jag hemma igen.

Jaha, det var allt jag hade att säga den här gången. Nu ska jag gå och kattupera hussen. Orff, orff.