Tanke nr 977: På besök i Farsta strand

Igår tog jag och masade mig iväg på vad som beskrevs som "latmansskrivargrupp" hemma hos S, det vill säga vi tog med egen mat och vi ledde tillsammans.

S bor i kollektivet Folkhemmet och de flyttade i början av året från Fagersjö till Farsta strand. Jag hade inte varit i det nya huset, men hade hört att det var stort. Jepp, stort var ordet. Klappade de tre katterna och pratade om Gertruds möhippa, Ulvprovet och The Solution och annat innan vi tog oss upp till vinden för att skriva i lugn och ro eftersom en grupp operavänner hade möte på bottenvåningen.

Skrivandet gick långsamt och till viss del trögt, i alla fall för mig. Vi började med att tömma hjärnan på ord på en viss bokstav och dessa ordramsor kan bli helt fantastiska i all sin enkelhet. Vad sägs om till exempel "…, remouladsås, rokoko …"? Det blev rubriken för nästa övning, men då stod min hjärna i stand by-läge och inga ord kom fram.

Därefter skrev vi ner olika boktitlar. Det här var mina förslag:

Femme fatal i Fagersjö

Bagdad, Båstad, Bäverhult

Fan. Det är måndag.

In vino veritas

Finn dig själv på fem dagar

Frysta räkor i Tyrolen

Autokorrekt korrektur

Bindgalen

Pärlan, farfar och jag

I vanlig ordning inspirerades vi av varandra och det var helt ok att låna någon annans titel till nästföljande övning som gick ut på att beskriva en scen/händelse i romanen – eller skriva en bakgrundstext. Jag valde rubriken "Linoleumgolv" och texten blev följande:

Jag tycker inte om såna där automatiska dörrar som på något mystiskt sätt öppnas när man kommer tillräckligt nära en sensor som är placerad någonstans i mitten på ovansidan av springan där dörrarna möts.

Jag får känslan av att den där sensorn inte kommer att känna av att jag närmar mig och ofta, i alla fall när ingen ser, förbereder jag själva dörröppnandet genom att vifta lite grann med handen i luften ovanför mitt huvud så att jag ska verka längre än vad jag är och att chanserna för att dörrarna ska öppnas när jag är tillräckligt nära ska öka.

Ibland funkar det, ibland blir det pinsamt. Då står jag där framför dörren och hoppas att den ska öppna sig och ingenting händer. Det är som om jag står framför en helig ingång till en skattkammare i de dimhöljda bergen och det enda som står emellan mig och skatterna är den där dörren och jag har glömt lösenordet. Jag prövar olika ord på måfå men inga ord är de rätta. Och plötsligt går dörren upp för att någon annan antingen går förbi mig där jag står och mumlar meningslösa ord eller så är det någon som kommer inifrån och ska gå ut istället för in.

Som avslutning skapade vi en gemensam miljö. Där fanns: ett betonggolv, en fläck på golvet, ett intorkat tuggummi, rostiga oljefat och en spårvagn. Det luktade damm, sken grönt ljus och det hördes mummel och bakgrundsmusik. Sedan var det fri skrivning:

Golvet har olika grader av hårdhet beroende på vilken tid på dygnet, och i vilket tillstånd, jag ligger här. Just nu är det fläckvis hårt som vore det urgröpta håligheter slumpvis placerade på ytan som täcks av min rygg, I håligheterna har någon placerat skumgummi, mögligt skumgummi som vaggar långsamt när jag vrider på mig.

Jag hör spårvagnarna rassla förbi utanför. Huset ligger just i svängen vid Handels och tvåan, en av linjerna där de fortfarande kör med den gamla typen av vagnar, gnisslar alltid precis i den svängen. Jag ligger där på golvet, känner doften av damm och har intorkat tuggummi i håret. Därför måste jag ligga still. Om jag vrider för mycket på huvudet så drar det i hårrötterna och ögonen tåras. Så jag ligger still.

Högerhanden har ramlat ner i en av de där skumgummiga håligheterna och långfingret har hamnat i något som inte alls känns som skumgummi, utan mer som ... gröt. Något kläggigt och kallt, något klibbigt. Det kan vara från mig, en rest från gårdagen, eller så har det legat här hur länge som helst utan att någon har brytt sig om att plocka upp det. Det är sorgligt på något sätt.

För övrigt ska jag skriva copytext och förbereda kvällens utfodring av vännerna från Hammarbyhöjden. Hai.