Tanke nr 993: Om att tala med hundar

Jag har alltid sagt att jag har gillat katter mer än hundar. Men de senaste åren har något hänt. Jag flyttade, hamnade i Stockholm och fick frilansplats på Färgkontoret. Och där fanns, och finns, det hundar.

En av dem är Mikey, enögd och fantastisk. Emilia räddade honom från ett shelter i Rumänien och deras resa tillsammans är som att följa en saga, en saga som saknar slut.

Bild från Emilias blogg.

Jag har tyckt om Mikey sedan första gången vi sågs, och jag tror att han tycker att jag är rätt ok. När andan faller på kan jag gå in i deras rum och sno mig en gos. Ibland får jag det fina uppdraget att passa honom. Det brukar gå till så att han stannar kvar i mattes rum och så går jag dit då och då och tittar till honom, och ibland sätter jag mig där inne och jobbar så att han inte ska känna sig ensam. Någon gång har vi sovit sked i den lilla tvåsitssoffan som finns i rummet. Det var fint. 

Mikey har nämnts förut här på octobloggen. Läs mer om det här, här och här.

Den strävhåriga taxen Hero är en annan favorithund, som tyvärr inte kommer till kontoret längre. Andreas, som hade med Hero till kontoret emellanåt, var inte Heros riktiga husse. Han bara passade honom. Andreas har flyttat ifrån stan och därför är Hero inte på besök längre.

Hero hade en stark längtan efter att komma ut ur rummet där Andreas satt. Han ville se sig om och upptäcka den värld som är vårt våningsplan. Jag kan inte klandra honom. Vårt plan är ett universum i sig med alla människor som gör bra, coola, viktiga och roliga saker. Rätt som det var kunde man höra tassanden och skrapanden –och sen stod Hero i vårt rum och såg lätt förvirrad ut. Hero ..., ja ni hör ju. Fantastiskt namn på en tax. Det gick liksom inte att inte tycka om honom.

Och när vi nu snackar hundar går det inte att undvika att nämna Polly. Polly är en mops vars husse numera inte är på kontoret så ofta. Polly har jag följt sedan hon var liten valp och kom ut i köket hängandes på sin husses underarm. När hon blev större röjde hon runt i korridorerna i sådan utsträckning att det ofta slutade med att hon blev instängd i husses rum, alternativt inte fick följa med till kontoret alls. Men jag gillar henne. Hon ser ut som en liten korv, eller gris, full med energi.

I rummet bredvid mig sitter Josefin. För lite mer än ett år sedan beslöt hon och hennes sambo sig för att skaffa hund. Resultatet blev Pom Puff, "Puffen" allmänt kallad. Han är söt. Han är intensiv. Han är överallt. Därför är han inte med på kontoret så ofta. Synd, jag tycker om när han är där och biter i saker, och i mig, bjäffsar och röjer runt.

På andra sidan korridoren finns ytterligare en hund – Ture. Ture är en Beddlingtonterrier, fluffig på vissa ställen, till exempel huvudet, mer slätklippt på andra, till exempel svansen. Bildgoogla gärna för att titta på hur hundrasen ser ut. 

Ture är en blyg hund. Han tycker bäst om sin matte. Men hans matte jobbar stenhårt på att Ture ska acceptera mig. Härom månaden fick jag därför passa Ture. Han låg vid dörren inne i vårt rum och tittade längtansfullt mot dörren hela tiden. Varje gång någon av oss gick in eller ut var han beredd att smita. Det är fint med sådan trohet. Men jag ger inte upp. Jag har fått mata honom med hundgodis och det verkar som om han kan tänka sig att passas av mig fler gånger.

Igår hördes det återigen tassanden och skrapanden i korridoren, och i vårt rum. Första gången vände jag mig inte om, men andra gången blev jag för nyfiken. Inne rummet stod då en liten, rätt rufsig hund med massivt underbett och något krockad nos. Följande hände:

Jag: Nä men hej!

Hund: [rusar fram med svansen som en virrig elvisp och slickar mig lyckligt på fingrarna]

Jag: Vems är du? Jag har inte sett dig innan.

Hund: [vispvispslickvisp]

Jag: Ska vi gå ut i köket och se om vi hittar vems du är?

Hund: [följer glatt med ut i pentryt, sätter sig i dörröppningen och jobbar på att se söt och jättehungrig ut på samma gång]

Jag står och fipplar med min matlåda, tittar ut i rummet och frågar: 

– Vems är hunden? 

I soffan sitter en kille med keps som jag inte känner igen. 

– Det är min hund, säger han. Han heter Hugo. 

– Får jag ge honom något? frågar jag. En köttbulle till exempel? 

– Då har du en vän för livet, svarar killen. 

Under tiden som denna konversation äger rum sitter Hugo kvar i dörröppningen och ser hoppfullt på min matlåda.

Jag: Hej Hugo. Vill du ha en köttbulle?

Hugo: [äter upp den framsträckta köttbullen med blixtens hastighet]

Jag: Vill du ha en till?

Hugo: [äter om möjligt upp den andra köttbullen ännu snabbare än den första]

Efter köttbullematandet vek inte Hugo från min sida under hela lunchen. Han följde mig till micron, han följde mig till bordet, han satt nedanför min stol medan jag åt. När lunchen var uppäten och Hugo fortfarande hoppades på mer köttbullar insåg jag att hans husse var försvunnen. Ingen annan vid bordet visste heller var han var. Har jag blivit med hund nu? sa jag och tittade ner på Hugo. Men tydligen inte. Någon sa att att hans husse nog var inne i studiorummet och jobbade med en av sångarna som brukar vara där ibland. 

Jag: Kom Hugo så går vi till husse!

Hugo: [lägger sig platt ner och visar mycket tydligt att det ska vi inte alls]

Jag: Men Hugo, kom nu.

Hugo: [rullar snabbt över på rygg och sträcker alla fyra tassarna mot taket]

Jag: Jaja, vi klappar väl lite mage då.

Hugo: [ligger nöjt kvar på rygg och låter sig klappas]

Jag: Nä du Hugo, nu går vi till husse.

Jag skopar upp Hugo i famnen och går fram till studiorummet och knackar på. Hugo hänger lugnt kvar i min famn och slickar mig lite på fingrarna. Husse öppnar dörren och tittar på mig – och på Hugo. Sedan säger han: Jag är världen sämsta husse. Jag hade glömt bort honom!

När jag kom hem efter jobbet igår och berättade för D om Hugo sa han: Å vad hette Hugos husse? Ingen aning, svarade jag. Så kan det gå. För övrigt är det dags att diska och jag tycker fortfarande att katter är bäst, men hundar är inte helt fel de heller.