Femtonde tanken: Om skogsknytt och helgon
Jag kan både beundra, och förfäras av, den totala tilliten: som att Mumintrollet är övertygad om att allt löser sig bara han kommer hem till mamma, som att Charles låter Julia gå ifrån honom för att inte drabbas av Guds vrede, som att fru Lucia på Börtsholm får hjälp att stilla mannens vrede och att fru Rangela, den leda människan, får sitt rättmätiga straff.
Vad krävs för denna tillit? Att man ger upp sig själv? Eller att man blir tillfreds? Det är klart att mamman och pappan sitter på verandan, Julia borde inte ha lämnat Charles och fru Rangela hade definitivt ont i sinnet. Jag förlitar mig på att de, vid omläsning, agerar på samma sätt (eller tvärtemot, heja Charles!), som förra gången. Men helt säker kan jag inte vara...
Kommentarer