Sjuttonde tanken: Härsken sill och barfotabarn

"Till Amerika vi fara för att lyckliga vara och aldrig äta sill. Anna Josef."

Ur Föräldrar okända av Vilhelm Mauritz, s. 89

Det började nog när jag läste om den övergivna byn i Rasmus på luffen. Det gick liksom inte att inte fundera över vilka de var, hur de hade levat, hur de hade tänkt, hur de vågade – emigranterna, Amerika-fararna, utflyttarna. Jag skrev senare en uppsats inom projektet Göteborgs-emigranten, där högar av excerpter blev sammanställningar av människors liv och önskan om något annat, något bättre. Att både Rasmus och Ole är barnhusbarn är en helt annan fråga.

I förra veckan läste jag Lagerlöfs "I emigrationsfrågan" (ur Troll och människor, del II). Den sa i och för sig mer om konflikten mellan då och nu, gammal och ung, än om emigrationen, men sammanfattade läget i följande: "Jag säger väl det, att det är bäst som sker...".

Jag skulle också rest om alternativet var ändlöst slit och härsken sill med blåmjölk.