Trettonde tanken

Bitterljuvt och hatkärlek... Två ord där det goda och onda samsas. Varför kommer det onda först? För att utkonkurreras av det goda? Eller för att det är vad vi fastnar i, fascineras av och låter ta alltför stor plats? Kanske.

Kärlekshat vill jag inte råka ut för, ljuvlig bitterhet vet jag inte om det finns. Möjligtvis i hämnden, i segern med för stora offer.

Jag stannar vid det bitterljuva och lämnar hatkärleken. Det känns bra så.