Tjugoåttonde tanken: Snape förvirrar mig

När jag i helgen läste om "Harry Potter och dödsrelikerna" var jag inte alls lika arg som förra gången. Då morrade jag över tunn historia, sliskigt slut och glorifiering. Upptäckte denna gång att historien hade några fler bottnar, lite mer djup (även om det är ett billigt knep att referera till tidigare personer och händelser stup i kvarten), Harry och hans vänner bör nog få bära helgongloria för genrens skull, men slutet är fortfarande lika hollywoodskt och påklistrat onödigt.

Fast det var Snape som, liksom många gånger förr, fångade mig. Han irriterar mig, samtidigt som jag inte kan låta bli att gilla honom. Han är den borne dubbelagenten vars lojalitet, även om den verkar vara det, aldrig är glasklar. Han vill ta död på sitt hatobjekt, men i kärlekens (ärelystnadens, nostalgins) namn måste han beskydda honom till varje pris. Han får inga sympatier av författaren eller läsaren, men är ändå den karaktär som står sig. Han beteende är smart, hänsynslöst och egoistiskt. Däri ligger fascinationen.

Synd att Rowling lät honom gå åt. Han förtjänar på något vis att få muttra, skälla, hämnas och blanda giftiga trolldrycker i Hogwarths fängelsehålor. Go Snape!