Tjugosjunde tanken: Ingen rövare finns i skogen

Jo, det finns det. I alla fall drömde jag det för en stund sedan:

Jag står framför köksfönstret hos mina föräldrar. Hela familjen är hemma, utspridda lite här och var. I skogsbacken bakom huset råder totalt mörker. Endast några få fläckar är upplysta framför fönstren. Jag väntar på... inget. Allt är lugnt.

En rörelse får mig att rikta blicken åt vänster. Upp ur jorden, likt en mullvad, tränger en människas kropp. Först huvudet, sedan en arm, ännu en, och så resten av kroppen: lerig, vildvuxen och en smula skrynklig. Fler mullvadshögar syns. Jag tappar räkningen på hur många de är.

Jag vet att de är onda, jag vet att de vill bryta sig in i huset, jag vet att det enda som hjälper är att kämpa. Anfall är bästa försvar. Jag öppnar köksfönstret, lutar mig ut och vrålar: "Va faan tror ni att ni håller på med?" Inget svar. Istället börjar de röra sig i samlad tropp mot ytterdörren. Jag vräker upp den, men lyckas inte hindra dem från att komma in i hallen.

Men jag får tag i en av dem, lägger armkrok runt hans hals och verkligen hystar ut honom genom dörren. Mäktig känsla. Min bror kommer till undsättning och tillsammans kastar vi ut resterande rövare så att de tumlar om varandra nerför trappan. De vågar inte komma tillbaka.

Att läsa Lagerlöfs "Herr Arnes penningar" och slumra in på eftermiddagen är en spännande kombo.