Tanke nr 919: Min katt och jobbargubbarna
Det är grävskopor utanför vårt hus. Massa grävskopor. Och cementblandare. Och balar med isolering. Och jobbargubbar. Massa jobbargubbar. Två av dem var hemma i vår lägenhet en sväng i morse. Det skulle mätas fönster. Såhär gick det till:
[Det ringer på dörren. Jag öppnar. Lilla katten sträcker på sig och spanar ut i hallen från sin position på sängen.]
– Välkomna in.
– Tack, tack.
– Ni behöver inte ta av er skorna.
[Båda tar av sig skorna i alla fall. Den ena av dem är nu inne i lägenheten. Den andre är fortfarande kvar i trapphuset.] Den som är inne ropar:
– Katt i lägenheten! Stäng dörren.
[Jag tittar roat på medan den andra också kommer in. Den förste har nu avancerat till sovrummet och där pågår nu en konversation som jag hört många gånger förut.]
– Vad söt du är. Å vilken fin teckning du har. En liten sköldpaddsfärgad …
– Hrf. Orff. Frr.
– Man får klappa också. Hihi.
[Jobbargubbe 1 och lilla katten fortsätter sitt bekantskapsgos medan den andre börjar kolla fönster.]
[Scenförflyttning till vardagsrummet. Jobbargubbe nummer 1 och lilla katten fortsätter sitt gos, fast nu bredvid soffan. Jobbargubbe 2 är i köket och fortsätter kolla fönster.]
– Maou. Maou, maou. Hrrf.
– Du pratar mycket du.
– Mauo.
[Kliandet, buffandet och klappandet fortsätter utan avbrott.]
[Jobbargubbe 2 börjar mäta upp balkongdörren. Jobbargubbe 1 är nu i köket och reder ut någon fnurra på tråden mellan betongarna (hans uttryck, inte mitt) och målarna.] Jobbargubbe 2 säger:
– Hihi. Är du också med och mäter?
– Hrrf. Maou.
[Här plockar jag upp lilla katten i famnen för att hon inte ska vara i vägen. Hon protesterar högljutt. Jobbargubbe 1 avslutar telefonsamtalet och övergår till att diskutera tröskelhöjder med jobbargubbe 2. Lilla katten snor kring deras ben och buffar till dem med jämna mellanrum. Jobbargubbe 1 sätter sig på huk vid tv:n för att kunna klappa lite till.]
– Hur gammal är den?
– 15 å ett halvt.
– Va!?
– Jo. 15 å ett halvt år. Det är en rätt gammal kisse. Dom brukar bli det i den familjen hon kommer ifrån.
– Oj … Hon kanske skulle gilla att umgås med min hund?
– Nja …
– Nä, kanske inte. Jag har haft katt också, men nu gillar hunden inte katter längre.
[Jobbargubbarna gör sig redo att gå. Kisslan följer med ut i hallen.]
– Maaaoou.
– Hon tycker nog inte att ni ska gå.
[Jobbargubbe 1 sträcker sig ner och klappar lite en sista gång.] Han säger:
– Du får gå och lägga dig och sova nu. Det blir mysigt.
– Hrrf.
[Dörren stängs bakom jobbargubbarna och jag får en lång, anklagande blick från lilla katten. Sedan går hon in i sovrummet igen och jag fortsätter jobba ute i vardagsrummet.]
[Det ringer på dörren. Jag öppnar. Lilla katten sträcker på sig och spanar ut i hallen från sin position på sängen.]
– Välkomna in.
– Tack, tack.
– Ni behöver inte ta av er skorna.
[Båda tar av sig skorna i alla fall. Den ena av dem är nu inne i lägenheten. Den andre är fortfarande kvar i trapphuset.] Den som är inne ropar:
– Katt i lägenheten! Stäng dörren.
[Jag tittar roat på medan den andra också kommer in. Den förste har nu avancerat till sovrummet och där pågår nu en konversation som jag hört många gånger förut.]
– Vad söt du är. Å vilken fin teckning du har. En liten sköldpaddsfärgad …
– Hrf. Orff. Frr.
– Man får klappa också. Hihi.
[Jobbargubbe 1 och lilla katten fortsätter sitt bekantskapsgos medan den andre börjar kolla fönster.]
[Scenförflyttning till vardagsrummet. Jobbargubbe nummer 1 och lilla katten fortsätter sitt gos, fast nu bredvid soffan. Jobbargubbe 2 är i köket och fortsätter kolla fönster.]
– Maou. Maou, maou. Hrrf.
– Du pratar mycket du.
– Mauo.
[Kliandet, buffandet och klappandet fortsätter utan avbrott.]
[Jobbargubbe 2 börjar mäta upp balkongdörren. Jobbargubbe 1 är nu i köket och reder ut någon fnurra på tråden mellan betongarna (hans uttryck, inte mitt) och målarna.] Jobbargubbe 2 säger:
– Hihi. Är du också med och mäter?
– Hrrf. Maou.
[Här plockar jag upp lilla katten i famnen för att hon inte ska vara i vägen. Hon protesterar högljutt. Jobbargubbe 1 avslutar telefonsamtalet och övergår till att diskutera tröskelhöjder med jobbargubbe 2. Lilla katten snor kring deras ben och buffar till dem med jämna mellanrum. Jobbargubbe 1 sätter sig på huk vid tv:n för att kunna klappa lite till.]
– Hur gammal är den?
– 15 å ett halvt.
– Va!?
– Jo. 15 å ett halvt år. Det är en rätt gammal kisse. Dom brukar bli det i den familjen hon kommer ifrån.
– Oj … Hon kanske skulle gilla att umgås med min hund?
– Nja …
– Nä, kanske inte. Jag har haft katt också, men nu gillar hunden inte katter längre.
[Jobbargubbarna gör sig redo att gå. Kisslan följer med ut i hallen.]
– Maaaoou.
– Hon tycker nog inte att ni ska gå.
[Jobbargubbe 1 sträcker sig ner och klappar lite en sista gång.] Han säger:
– Du får gå och lägga dig och sova nu. Det blir mysigt.
– Hrrf.
[Dörren stängs bakom jobbargubbarna och jag får en lång, anklagande blick från lilla katten. Sedan går hon in i sovrummet igen och jag fortsätter jobba ute i vardagsrummet.]
Kommentarer