Tanke nr 970: Min katt och jobbargubbarna, del 2

Idag skulle de komma och besiktiga fönsterarbetet. Vid 11-tiden ringer det på dörren och tre stycken jobbargubbar kommer in i hallen. Jobbargubbe 1 (som ser ganska sur ut) går förbi mig direkt och börjar öppna och stänga sovrumsfönstret och dra persiennerna upp och ner samtidigt som han hummar för sig själv. Jobbargubbe 2 har fått kontakt med lilla katten – igen, läs mer här – och det buffas, mjauas och klappas för fullt i hallen. Jobbargubbe tre ser mest bortkommen ut där han står och tittar på katten och hennes beundrare.

Jobbargubbe 2: "Det är den här lilla som är så gammal fast man inte kan tro det va?"

[Han kliar tillgivet katten bakom öronen.]

Jag: "Mmm, 16 år."

Jobbargubbe 3: "Va!? 16? Hon är ju så liten. Ser ut som en kattunge."

Jag: "Mmm …"

Jobbargubbe 2: "Naw, så gammal och så liten. Du är så gullig du."

[Han fortsätter och klappa och gulla medan katten orffar, purrar och buffar.]

Jobbargubbe 3: "Jag är allergisk så jag kan inte klappa henne. Fast hon är söt."

[Han tittar ner på sin kollega som fortfarande klappar.]

Jobbargubbe 2: "Jaa då, du är så gullig."

Under tiden som denna konversation pågår har jobbargubbe 1 fullt upp med att inspektera fönster. Han ser fortfarande sur ut och hummar med jämna mellanrum.

[Förflyttning till vardagsrummet.]

Alla, inklusive katten är i rummet. Jobbargubbe 1 inspekterar för fulla muggar, jag ställer frågor om puts och balkong som jobbargubbe 3 svarar på och jobbargubbe 2 har mest ögon för katten som trampar fram och tillbaka i utrymmet mellan mattorna. Ni som har träffat henne vet att hon inte går på mattorna. De är antingen hemska eller obekväma, antagligen en kombination.

En kort stund senare är de på väg ut igen. Jobbargubbe 2 letar förvirrat efter sina skor tills han ser att han har ställt dem i trapphuset. Vi tackar och säger hej då. Katten går in i sovrummet och kryper in under husses täcke. Jag tror hon surar för att de inte stannade kvar. Jaja, de kommer ju fler gånger.