Tanke nr 975: Skriverier en torsdag

I torsdags var det äntligen skrivargrupp igen. Vi var en liten skara denna gång, fyra personer, och jag ledde. Vi skrev åter igen utifrån musik och en av övningarna bestod av att vi skrev ner stödord utifrån vad vi kom att tänka på när vi lyssnade, och sedan fick man komplettera med vad vi hörde från de andra.

Mina ord blev: lampsladdar betongblock spänning galopp girlanger åska manicker astronauter jagad av ett bi tokkristen kulturutbyte. De gulmarkerade orden är de som jag valde att använda i texten som blev följande:

Hjälmen av glas var för liten. Och fästanordningens fåror var gängade åt ett helt annat håll än vad som verkade rimligt. Han svettades inuti glasbubblan som omslöt hans huvud. Värmen gjorde att glaset immade igen så han såg ingenting. Handsvetten droppade och glaset gled och hans hala fingrar fick inget grepp alls.

Regeringen hade haft en tävling för inte så länge sedan. Det gällde att lista ut hur många lampsladdar som statsministern hade trasslat in sig i under den senaste debatten i plenisalen. Förstapriset hade varit att resa till yttre rymden tillsammans med landets främsta astronauter.

Han brukade aldrig tävla. Men den här gången var det inte han själv som styrde. han hade utmanats, och ingått ett vad, med sin granne – en tokkristen äldre herre med mycket bestämda åsikter. Han själv var ateist, eller agnostiker, han visste inte så noga. Och nu stod han här med händerna runt en fånig glashuv och förbannade allt vad kristendom hette.

Nästa text skrevs i tre steg. Vi började utifrån vad en karaktär gjorde på morgonen, gjorde sedan ytterligare två lyssningar och skrev stödord som vi delade med oss av. Resultatet blev följande: 

Jag har jord under naglarna. Jord under naglarna och tallbarr i håret. Tallbarr i håret och förtorkade kvistar som kilat sig in i mina näsborrar och slagit rot där. Jag försöker nysa. Ingen framgång. Funderar över beståndsdelarna i en människas snor och om snor funkar som gödningsmedel. Gult snor och grönt snor, svart snor och brunt snor. Mitt snor har ingen färg, ingen färg som jag kan se i alla fall. Snoret har fastnat och lagt sig över kvistarna i näsan. Det är ett segt snor som kämpar för att behålla sina nyfunna vänner, kvistvänner. Kvistiga vänner, vänner med växtkraft, vänner som stadgat sig, vänner som slår ut i blom på våren och skickar ut överdådiga blomsterarrangemang en gång i månaden till en otacksam mottagare som inte ens har en ordentlig vas att sätta alla blommor i. Jag vill klia mig i näsan men når inte fram. Mina händer har fastnat i tapeten.

I tapeten klänger rankor upp och ner. De kilar in i och under varandra i ett mönster utan början och utan slut. Det bubblar i tapeten, den släpper efter och stramar åt allt eftersom. Mina händer är täckta av rankor och under mina naglar har taggar satt sig fast. Deras hullingar känns som vemodiga nålstick som sorgset och obevekligt kryper allt längre in och fäster sina vassa toppar i mitt kött. Det blöder inte, inte så som mitt hjärta blöder när jag tänker på att jag har ensamhet som enda vän och sorgkanter i vecken mellan fingrarna. Jag har ingen hud kvar, jag är skinnflådd och utfläkt. Det saknas köttkrok i den här sörjan, men jag behöver ingen krok för hullingarna gör det de ska och jag är fästad i minnen som fladdrar som gryningsljuset. Tapeter från förra seklet, rankor utan början, utan slut. Jag håller inte längre, mina händer har lösts upp och taggar och skrovligheter kryper allt längre ner och parkerar i cirklar på min bröstkorg. Saknaden är ordlös, evig och jag vill ta en grep, en hacka, en spade och gräva mig ner till ett hjärta som inte lägre slår. Ett hjärta som är tömt på liv och innehåll och långsamt skrumpnar, förmultnar, dör.

Det är lögn och förbannad dikt alltihop. Jag orkar inte vara glättig, jag vill stoppa näsan i närmaste rosenbuske, odla färggranna hibiskuskompositioner som vävs samman med det evigt utmattade sorlet av alla människor som har någonting att säga, som sprider berättelser som rotsystem genom stressen och låter paniken lura under ytan i väntan på mina bara fötter, bara ben som aningslöst plaskar genom känslosvall och försöker undvika stråken av kallt vatten som strömmar i egna virvlar, i egna system i ett hav som inte är vårt, inte längre.