Tanke nr 1004: Om lyckan i ett semikolon
Lunchdiskussionerna på Plan Fyra är smått legendariska. Det kan garvas, gråtas, fnissas och pratas allvar – helt beroende på antalet personer på plats, vilka dessa personer är, vad som rör sig i dessa personers vardag och/eller i deras hjärnor. Men det är aldrig särskilt trist att luncha hos oss.
Idag var jag ute en sväng i lunchrummet vid halv två-tiden. Vid bordet* satt V och P, båda fotografer, och åt sen lunch. V är assistent åt E, hon med Mikey ni vet (i länkat inlägg finns även mer om våra luncher), men E ska snart, dvs ungefär när som helst, ha en bebis så idag var han där och "styrde upp lite" som han sa. V är så himla gullig – åsså har han katt, Katniss.
P är gullig han med. Fast han har ingen katt. Däremot hade han, när vi diskuterade de grammatikworkshops jag hade innan jul, en spaning – om semikolon – och kläckte i samma veva ur sig dagens citat: "Jag kan bli så glad när jag ser ett semikolon. Jag blir lycklig." Va?!
Jag snabbintervjuade honom om denna i mitt tycke charmanta inställning till vad jag skulle vilja kalla svenskans mest svåranvändbara skiljetecken. I korthet fick jag fram att spaningen bestod av att i synnerhet jurister tydligen använder sig av semikolon, till och med i sms (!), antagligen för att de läser massa lagtext där semikolonet tydligen är frekvent återkommande, plus att vid källhänvisning i det stora landet i väster används massa semikolon. Dessutom tyckte P om tecknet som sådant, det gjorde honom glad helt enkelt. Nog så.
Det finns så klart mängder olika tyckanden om semikolonets vara eller icke vara, om dess användningsområde, om antalet nedskrivna och nedknapprade tecken och en hel del annat. Till exempel kan ni läsa om användningsområdet i SvD eller hos Jenny Asp, om korrekthet i användandet hos Språktidningen, om semikolonets 500:e födelsedag hos DN eller om hur ett tecken, i det här fallet semikolonet, används för att rädda liv hos GP.
För övrigt anser jag att om man vet vad man använder tecknet till – och varför man gör det – är det fritt fram att semikolona sig fram genom tillvaron. Om inte annat för att göra en kollega lycklig.
*Det finns flera bord i lunchrummet men vi sitter bara vid ett av dem, det runda som är närmast köket. Det spelar ingen roll om vi är två, tre eller åtta personer. Vi knör ihop oss och får in en extra stol eller två: trångt, trevligt och tryggt.
Idag var jag ute en sväng i lunchrummet vid halv två-tiden. Vid bordet* satt V och P, båda fotografer, och åt sen lunch. V är assistent åt E, hon med Mikey ni vet (i länkat inlägg finns även mer om våra luncher), men E ska snart, dvs ungefär när som helst, ha en bebis så idag var han där och "styrde upp lite" som han sa. V är så himla gullig – åsså har han katt, Katniss.
P är gullig han med. Fast han har ingen katt. Däremot hade han, när vi diskuterade de grammatikworkshops jag hade innan jul, en spaning – om semikolon – och kläckte i samma veva ur sig dagens citat: "Jag kan bli så glad när jag ser ett semikolon. Jag blir lycklig." Va?!
;
Jag snabbintervjuade honom om denna i mitt tycke charmanta inställning till vad jag skulle vilja kalla svenskans mest svåranvändbara skiljetecken. I korthet fick jag fram att spaningen bestod av att i synnerhet jurister tydligen använder sig av semikolon, till och med i sms (!), antagligen för att de läser massa lagtext där semikolonet tydligen är frekvent återkommande, plus att vid källhänvisning i det stora landet i väster används massa semikolon. Dessutom tyckte P om tecknet som sådant, det gjorde honom glad helt enkelt. Nog så.
Det finns så klart mängder olika tyckanden om semikolonets vara eller icke vara, om dess användningsområde, om antalet nedskrivna och nedknapprade tecken och en hel del annat. Till exempel kan ni läsa om användningsområdet i SvD eller hos Jenny Asp, om korrekthet i användandet hos Språktidningen, om semikolonets 500:e födelsedag hos DN eller om hur ett tecken, i det här fallet semikolonet, används för att rädda liv hos GP.
För övrigt anser jag att om man vet vad man använder tecknet till – och varför man gör det – är det fritt fram att semikolona sig fram genom tillvaron. Om inte annat för att göra en kollega lycklig.
*Det finns flera bord i lunchrummet men vi sitter bara vid ett av dem, det runda som är närmast köket. Det spelar ingen roll om vi är två, tre eller åtta personer. Vi knör ihop oss och får in en extra stol eller två: trångt, trevligt och tryggt.
Kommentarer