Tanke nr 1138: Sorgen finns kvar

Jag tog en Metro på väg ner i tunnelbanan i morse. Den handlade till stor del om Backabranden. Det är tjugo år sedan idag. Tjugo. År. Det känns inte som att det har gått så lång tid – och samtidigt har tiden rusat iväg. Jag är förvånad över att sorgen finns kvar och är så stark. Jag var inte direkt drabbad. Det var inte mina vänner som dog, inte mina syskon heller. Men ändå.

Sorgen ligger i kroppen, kroppens minns. Jag minns samtalet som fick mig att sätta på tv:n för att se vad som hänt, jag minns hur D och jag stod på Centralen och skulle ta tåget till Köpenhamn för en helg. Jag minns att jag inte visste vad jag skulle komma tillbaka till efter helgen. Hur många av eleverna skulle vara borta?

Jag minns att jag gjorde min slutpraktik på Hvitfeldtska och veckorna som följde kantades av samtal, minnesgudstjänster och minneshögtider. Jag minns känslan av att sitta i Hagakyrkan och höra alla namnen läsas upp, ett efter ett. 63 namn. Hela namnen. Det är många namn. Jag minns att de spelade "Gangsta's paradise" i kyrkan.



Jag minns att jag inte var gammal. Jag minns att jag var så arg över alla liv som aldrig skulle få levas. Jag minns. Jag minns flera andra saker från den hösten också. Men det är bra nu. Det räcker såhär. Nu ska jag läsa minnestexterna i dagens Metro och minnas att jag fortfarande minns.