Tanke nr 1219: Mera skriverier online

Håhå jaja, nu har tiden hoppat lite igen. Har haft fullt upp på jobbfronten, men i och med coronatidens tekniska lösningar har jag kunnat vara med på ytterligare två skrivargruppstillfällen online sedan senaste inlägget. Trevlig läsning!

23 november

Tveksamma superkrafter

Osynliga vingar. Alldeles för tunna för att lyfta någon som inte har ihåliga ben som en fågel. Kan magiskt förstora bestick med 15%. En särskild snäcka – om man håller den mot örat kan man höra avlopp och andra rör.

Jag har världens bästa yrke. Hela dagarna får jag vandra in och ut ur olika byggnader: bibliotek, sopstationer, vindsvåningar, uttjänade affärslokaler och skokartongsliknande radhus i oklar förort. Jag har mitt verktygsbälte med mig, och min superskateboard som kan komma upp i imponerande hastigheter om jag bara klappar den snällt på vänster framhjul och läser Gamla testamentet baklänges under tiden.

Storkök tillhör mina favoriter. Det är som ett sagolandskap därinne, fullt med skinande rostfria redskap, pannor och kastruller, gigantiska kokkärl med Nikkaluokkta-soppa och ravioli på burk, ostar svampiga som mangroveträsken i Everglades och bestick … teskedar, kaffeskedar, dessertskedar, soppskedar, smörknivar, köttknivar, tårtgafflar och alldeles vanliga gafflar. Jag brukar dra ut lådorna med bestick och luta mig över dem och nysa tre gånger. Vips har de krympt med 15 procent. ”Det är rent magiskt vad mycket plats vi har i köket”, brukar kocken säga efteråt. Då fnissar jag tyst för mig själv och tänker att nästa gång krymper jag pastaslevarna och stekspadarna också.

Gemensam miljö

Kvarn, en skock med getter, ankdamm, en enbuske, ett hölass, en jamande katt, en ovillig planet, lammet Anna som slaktas till påskmiddagen, en trasig gunga, ett sönderrivet foto i leran på marken

Min skateboard hade kört fast i leran. Hur jag än smekte och rabblade skapelseberättelsen i omvänd ordning kom jag ingenstans. Det enda som hände var att jag fick lera över hela min superfina superdräkt och manteln såg ut som om jag hade rört runt med en av de förminskade skedarna i ett glas O’boy – som det var mer chokladpulver än mjölk i – och sedan i ren Pollock-hybris skvätt den gudomliga blandningen över tyget.

En get dök upp bakom krönet. Den tittade lömskt på mig och öppnade gapet. Jag väntade skräckslaget på ett djävulskt bräk. Men intet ljud kom över getens läppar. Istället dök ännu en get upp bredvid den första, och så ännu en, å ännu en. Efter bara någon minut stod det en hel skock med getter på krönet framför mig, alla med vidöppna gap, som vore de beredda att bräka ihjäl mig, men inte ett ljud hördes.

Fåfängt klappade jag framhjulet på skateboarden och mumlade namnen på Abrahams alla söner, men jag var så till mig att jag glömde bort vad hälften av dem hette. Getterna hade inte rört sig. Till vänster hade jag en damm. Det var mer en pöl än en damm, och vattnet hade ungefär samma kulör som leran jag satt fast i.

Allt-i-ett

Skapelseberättelse, en hjältesaga (hjälten är vardagen, kallas till äventyret av mästaren, säger nej, men övertygas, möter större och större utmaningar, mästaren överger hjälten som hamnar i den djupaste grottan och nästan dör, kommer tillbaka till vardagen med nya krafter) och domedagsmyt

Arla i urtid fanns ingenting

ej sol ej måne ej stjärnor

Ur djupen steg så vid ordlös sång

bergstoppar höga som himlen själv

hav så djupa som ångest om hösten

På himlavalvet fästes ljus och glimmer

växlandes i valstakt, dag och natt

Sången söker sig över skapelsen

strör fjärdedelar över bergen

och gör da capo strax ovan ekvatorn

Fält, skogar, öar, näs

bildar repriser som loopar så länge

sången strävar över allt som nytt är

Ur grottornas mörker

reser sig de första varelserna

ruskar på spjuten

knackar fram eld

värmer sig girigt

6 december

Gemensam miljö

klotter, luktar oväntat illa, det växer blåklockor, brofäste, en papperskorg, en liten gul traktor, trasig cykel det drar kallt

Den stod vid sidan av, som vore den den ensammaste traktorn i hela världen. Förarhytten var mörk, skopan hängde, ja hela traktorn såg ut som om den hade gett upp och aldrig mer skulle ut på en åker. Det hjälpte inte att den var gul, eller att den var liten. Oljan var slut, bensinen likaså. Förarpallen hade rostat fast och växellådan hade definitivt sett bättre dagar. Det drog kallt runt den lilla traktorns däck. Om den hade kunnat huttra till så skulle den gjort det precis – nu. Om den hade kunnat fälla en tår över tröstlösheten i att stå övergiven på en bortglömd åkerren där det numera bara växte blåklockor så skulle den ha gjort just det.

Gemensam karaktär

manchesterkavaj över armen, tjock bok under armen, basker (blå), samlar på klockor, haltar lite, gillar mjukglass, smal, blåtira

Ögat värkte. Han hade inte haft tid att lägga på vare sig lägga ett paket frysta ärtor eller en blodig biffstek för att minska svullnaden. Ärtor … och biff. Satan vad han var hungrig. Och törstig. Om han inte kom fram till byn snart så skulle han börja se hägringar, decembermörker och kyla till trots. Det hade varit ljuvligt att kunna ta på sig manchesterkavajen han bar över armen, eller i alla fall baskern som var nerkörd i bakfickan på byxorna men det gick inte. Det skulle märkas om han fuskade. Efter ärtor och biff skulle det sitta fint med efterrätt. Mjukglass …, slät mjukglass som rann över i rånet och droppade ner på fingrarna.

Gemensamma händelser

dyker upp någon som ser likadan ut, någon kräks, tappat minnet, dyker upp en älg, en orienterare fastnar i ett träsk, en oväntad turist, klotterinspektion, biblioteket kräver tillbaka

När han vaknade upp igen stod någon lutad över honom. Man eller kvinna var svårt att avgöra i mörkret. Från hans perspektiv såg personen ut som en jätte, eller … som en ande som precis kommit ut ur lampan, eller flaskan. Han tänkte att han svamlade men visste inte hur han skulle få associationerna att sluta välla fram. Personen, eller anden, böjde sig djupare ner över honom. Nu var den så nära att de skulle ha kunnat gnugga näsorna mot varandra i all vänskaplighet om det hade varit läge för sådana ömhetsbetygelser. Men det var det inte. ”Du har en skuld”, fräste personen så saliven skvätte mot blåtiran. ”Trodde du att du skulle kunna slippa undan, va? Ingen kommer undan bibliotekets kravcentral så mycket du vet det.”

Gemensamma känslor/drivkrafter

dödsångest, passion, nostalgi, missunsamhet, ett nytt företag har etablerat sig, leda

”Böcker är ingen slit-och-släng vara som man kan hantera hur som helst”, fortsatte han högröd i ansiktet. ”Det är rent åt helvete att vem som helst kan gå in på ett bibliotek och låna vad som helst. Det är inte vem som helst som förstår sig på litteratur! Det är få förunnat att höra hemma i den litterära världen och vi måste agera nu!” Han hade riktigt kommit igång tänkte jag och började tycka att det hela var rätt underhållande. ”Det är dags att utför en av biblioteksrörelsens vackraste ritualer” gastade han vidare. ”Gallringen!” Tanken slog mig att han nog inte menade böcker, utan människor. Lånande människor. Sådana som jag. I tron att min sista stund var kommen slöt jag ögonen, så gott det nu gick på grund av blåtiran som fortfarande värkte, och inväntade dödsstöten. Skulle det ske med ett lånekort vars utgångsdatum hade passerat för åratal sedan, eller med en katalogbox från förra århundardet?