Tanke nr 1263: Vildmarken talar

I fredags såg jag finalen i årets upplaga av På spåret. En av ledtrådarna, på tio poäng, innehöll ordet seminole. Jag sa "Orlando" och D tittade undrande på mig. Det visade sig vara rätt resmål. Men varför gissade jag som jag gjorde?

För många år sedan var jag – via Kamratposten tror jag – med i en bokklubb som hette Läseklubben. En gång i månaden eller så kom det en tidning med vilka böcker som kunde beställas, och varje gång fanns det en månadsbok. Det gällde att avboka månadsboken om man inte ville ha den. Ibland kom jag ihåg det, ibland inte. I alla fall, en av dessa månadsböcker var en bok som handlade om en flicka som tillhörde seminolestammen. Hon skulle paddla kanot i Floridas mangroveträsk och omslaget var vitt med en flicka och en leopard eller liknande.

Jag kom dock inte ihåg vad själva boken hette, men D lyckades hitta den: Vildmarken talar av Jean Craighead George (Rabén & Sjögren 1985). Jag minns att jag inte tyckte att den var något speciellt, men antagligen skulle jag tycka annorlunda idag. Den finns dock inte kvar i min bokhylla. Någon gång under åren har den rensats ut och förhoppningsvis hamnat hos någon som uppskattar den mer än vad jag gjorde.

Jag har kvar flera andra böcker från Läseklubben, böcker som jag har läst om och om igen: Godnatt Mr Tom och Hemlängtan av Michelle Magorian, Skugg-serien av Maria Gripe och Bakom väggarna på vinden av Sylvia Cassedy är några exempel.

För övrigt lagar vi oss i maklig takt igenom världens länder från folkrikast och neråt. Vi började detta lågintensiva projekt i slutet av 2018, se här. Turen har kommit till Brasilien och i helgen ska vi ge oss ut på jakt efter kött med ben till vår feijoada. Hötorgshallen nästa!