Tanke 1275: Textsamtal

Idag har vi haft textsamtal enligt CRP (Critical Response Process). Otroligt givande. Ska skriva mer om det i ett senare inlägg. Här kommer min text:

”Du har fått ett riktigt brev idag, inte bara reklamblad och räkningar.” Namir sträcker fram ett ljusgult, smalt kuvert mot mig. Hans mörka händer med de små vikarna av ljusare hud mellan fingrarna håller lätt i kuvertets ytterkanter, som vill han inte vika eller smutsa ner det sträva pappret. Det skulle aldrig hända. Namirs, och alla andras, händer här är alltid renskrubbade och insvepta i lager på lager av handsprit och kräm. Jag är omgiven av händer mjuka som barnahud, med den svaga lukten av äpple blandat med den där antiseptiska ofrånkomliga doften av sjukhus.

Jag tycker om Namirs händer mot min kropp, den varsamma beröringen när han tvättar mig med en intvålad tvättlapp, strykningarna i olika hudveck. Varsamt för han bort svett och orenheter, låter de där mjuka händerna vandra upp och ner samtidigt som han lågmält gnolar chansons, visor och melodier. Jag tittar på hans händer när de arbetar med min slitna kropp och tänker att våra färger kompletterar varandra, som virvlarna av kolasås i vaniljglassen som vi får till efterrätt ibland. Även om jag är gammal nog att vara hans farfar, känns det som ombytta roller. Han är den vuxne, den trygge. Jag är liten, i många fall hjälplös där jag ligger. Men aldrig får han mig att skämmas för det jag har blivit, eller ryggar för min skröplighet. Han är dessutom en av få i personalen som klarar av mina utbrott, mitt gnäll och min vassa tunga. ”Jaja, säger du det”, säger han bara och fortsätter hjälpa mig med tvätt, klädbyte eller något annat.

”Ska du inte öppna det?”. Han håller fortfarande kuvertet i sina framsträckta händer. ”Nä” Jag låter mina nariga nävar ligga kvar på den smutsgula filten över benen. Namir lägger försiktigt ner brevet på den utskjutande skivan vid sängen. Han klappar lite på det med sina mjuka händer. ”Jaja, då får det ligga här så länge då. Är du redo för eftermiddagens pilule?” ”Nä”, säger jag men kan inte låta bli att le, ett leende som jag hoppas att han inte märker. ”Jaja, säger du det” skrattar Namir och lyfter upp den lilla pappmuggen med de förhatliga pillren som är så svåra att svälja. Men han hjälper mig få ner dem, det vet jag. Kanske kan han hjälpa mig att läsa brevet också? Nej, inte än. Det är alldeles för tidigt och alldeles för sent på samma gång.

Det är inte Namir som hjälper mig i säng utan hon den där unga tossan som jag aldrig kommer ihåg vad hon heter. Hon hoppar in då och då på olika avdelningar, och verkar vilja vara i alla rum utom mitt. Hennes händer är allt annat än varsamma. Hon sliter och drar på ett sätt som får mig att fräsa åt henne att ta det lugnt. ”Hjälp till själv då”, snäser hon och rycker extra hårt i lakanet innan hon försvinner ut i korridoren igen.

Jag vrider på huvudet. Brevet ligger fridfullt på bordskanten. Ett oskyldigt yttre med ett skrämmande, okänt innehåll. Jag sluter ögonen, vill inte se, vill inte minnas. Hör ändå cykeldäck som krasar mot grus och blandas med det mjuka, bullrande ljudet av skratt och så rösten som viskar: ”När kommer du? När kommer du till mig?”. Så nära han känns, som om jag när som helst skulle höra lätta steg uppför trappan, steg som till sist landar här hos mig. Rummet fylls av allt som saknas, allt som inte längre är. Jag sträcker ut armen och lyfter upp kuvertet, väger det i handen. Inte mer än femton gram. Det känns lätt, men är samtidigt outhärdligt tungt. Fullt av något som kunde ha blivit, och ändå – ett fåtal strimmor av snubblande hopp.

”Är du redan uppe?” Han drar åt sig pallen och sätter sig mitt emot, lutar armarna mot knäna, ser på mig. ”Mmm …” Skammen flaxar i bröstkorgen, sprider sig genom armar och ben, slår hårt mot revbenen. Jag undviker de mörka ögonen, förståelsen, värmen och tittar neråt på kuvertet i mina händer. Jag vill inte. Jag vågar inte. ”Vem kommer det ifrån?” undrar Namir. Jag svär inombords över värken i benen som hindrar mig från att springa ut i korridoren, komma långt bort från skavande frågor. Skammen skallrar och drar ur luften ur mina lungor. Den lilla luft som skvalpar runt på botten räcker inte till. Jag försöker ändå, måste våga. Djupt inifrån svävar så namnet ut i luften: ”Jacques”.

Namir lägger sin hand över min. Han stryker sakta, tag efter tag. ”Jag stannar”, säger han. Då lirkar jag in pekfingret och sprättar upp kuvertet. Brevet är vikt i tre delar, känslan av igenkänning får mig att le. Franska ord på präglat papper. Handstilen är djärv och obekant.

Paris, Ménilmontant, 19 juni 2026

Bonjour monsieur Axel,

Jag hittade dina brev när vi rensade ut Jacques lägenhet för några veckor sedan. De låg undanstoppade i en resväska uppe på vinden. Ja, jag har läst dem. Förlåt. Brev, särskilt era, är privata, men jag tror inte morfar skulle haft något emot att jag läste dem. Tvärtom faktiskt. Jag hoppas att du tänker likadant.

Vi pratade mycket min morfar och jag: om resor, livet och drömmar till exempel. Han berättade ofta om Sverige, om dig också: vännen han träffade på sin resa till Stockholm på 1950-talet. Det är väl därför jag läste breven. 

Jag har alltid känt att det saknades pusselbitar hos morfar. Morfar tyckte om min mormor, det vet jag. Men älskade han henne? Jag vet inte. Nu vet jag att de borttappade pusselbitarna var du. Du saknades. Jag vet att vi inte känner varandra, men skulle jag få komma och hälsa på dig? Har du kvar morfars brev? Jag längtar efter att få höra hans röst igen, som han lät när han pratade med dig. Snälla, svara om du kan och vill.

Bien à vous,

Christophe

”Får jag läsa?” undrar Namir mjukt. Jag nickar långsamt och ger honom brevet. Namir läser snabbt: en gång, två gånger. Han lyfter blicken. ”Vill du?” En fråga, tusen svar. Jag blundar, kastar mig ut. ”Ja, ja jag vill.”