Tanke nr 1274: Utforskande av karaktär

Från dagens skrivarövningar:

Hans grova, fnasiga fingertoppar stryker över det tunna gulnande pappret. Följer bokstävernas konturer i namnet – hans namn. Adressen är inaktuell sedan länge, huset ska rivas snart har han hört. Han skjuter kuvertet åt sidan, vill inte öppna det. Inte nu, kanske aldrig.

Utanför slingrar koltrastens drillar upp och ner, fram och tillbaka. Det är en bekymmerslös räcka av toner som far ut i luften, lyfter högt och svävar vidare bortåt, utåt. De följer trädtopparna, liksom svingar sig uppåt för att sedan rusa brant neråt längs med bladverket. De fortsätter ut över havet till någonting, någonstans tills de landar hos honom. Han ser hans leende framför sig, omringat av fina linjer och doft av kaffe. Cykeldäcken krasar mot grus och blandas med det mjuka, bullrande ljudet av skratt och så rösten som viskar: ”När kommer du? När kommer du till mig?”.

Mannen i rummet drar till sig kuvertet igen. Stryker ännu en gång med fingret över det bleknande bläcket. Så nära han känns, som om gruset när som helst skulle knarra för att följas av lätta steg uppför trappan och till sist landa i rummet, hos honom. Rummet fylls av allt som saknas, allt som inte längre är. Han lyfter upp kuvertet, väger det i handen. Femton gram av något som kunde blivit, å ena sidan lätt å andra sidan outhärdligt tungt.

***

”Du har fått ett riktigt brev idag, inte bara reklamblad och räkningar.” Namir sträckte fram ett ljusgrönt, smalt kuvert mot mig. Hans mörka händer med de små vikarna av ljusare hud mellan fingrarna höll lätt i kuvertets ytterkanter, som ville han inte vika eller smutsa ner det sträva pappret med sina händer. ”Inte en chans att det skulle hända”, tänkte jag. Namirs, och alla andras händer, var alltid renskrubbade och insvepta i lager på lager av handsprit och kräm. Namirs händer var mjuka som huden på ett barn och luktade svagt av äpple blandat med den där antiseptiska ofrånkomliga doften av sjukhus. Jag tyckte om hans händer mot min kropp, den varsamma beröringen när han tvättade mig med en intvålad tvättlapp, strykningarna i olika hudveck. Varsamt strök han bort svett och orenheter, lät de där mjuka händerna vandra upp och ner samtidigt som han gnolade lågmält. Jag brukade titta på hans händer när de arbetade med min slitna kropp och tänka på att våra färger kompletterade varandra, som virvlarna av kolasås i vaniljglassen som vi fick till efterrätt emellanåt. Även om jag var gammal nog att vara hans farfarsfar, kändes det som ombytta roller. Han var den vuxne, den trygga, och jag var barn, liten och i många fall hjälplös där jag låg. Men aldrig att han fick mig att skämmas för det jag hade blivit, eller att han ryggade för min nuvarande skröplighet. Han var dessutom en av få i personalen som klarade av mina utbrott, mitt gnäll och min vassa tunga. ”Jaja, säger du det”, sa han bara och fortsatte hjälpa mig med tvätt, klädbyte eller något annat.

”Ska du inte öppna det?”. Han höll fortfarande kuvertet i sina framsträckta händer. ”Nä”. Jag lät händerna ligga kvar på den smutsgula filten över mina ben. Namir la försiktigt ner brevet på den utskjutande skivan vid sängen. Han klappade lite på det med sina mjuka, vackra händer. ”Jaja, då får det ligga här så länge då. Är du redo för eftermiddagens pillerdos?” ”Nä”, sa jag men kunde inte låta bli att le ett snabbt leende som jag hoppades att han inte märkte. ”Jaja, säger du det” skrattade Namir och lyfte upp den lilla pappmuggen med de förhatliga pillerna som var så svåra att svälja. Men han skulle hjälpa mig få ner dem, det visste jag. Kanske att han kunde hjälpa mig att läsa brevet också? Men inte än, det var alldeles för tidigt och alldeles för sent på samma gång.

Det var inte Namir som hjälpte mig i säng den här kvällen utan hon den där unga som jag aldrig kommer ihåg vad hon heter. Hon hoppar in då och då på olika avdelningar, hon som jag tror hade velat vara i alla rum utom mitt. Hennes händer är allt annat än varsamma. Hon sliter och drar på ett sätt som får mig att frustrerat fräsa åt henne att ta det lugnt. ”Hjälp till själv då” snäser hon och rycker lite extra hårt i lakanet innan hon försvinner ut i korridoren igen. Jag vrider på huvudet och tittar på brevet. Det ser fridfullt ut där det vilar mot bordsytan. Ett oskyldigt yttre med ett skrämmande, okänt innehåll. Jag sluter ögonen, vill inte se, vill inte minnas.