Tjugonionde tanken: Poptexter är ren lycka

Glory days med brittiska Pulp är definitivt en av mina absoluta popfavoriter. Imorse funderade jag över om inte skivan This is hardcore, är en av de skivor jag skulle rädda om min lägenhet började brinna. Den, och mitt förstahandsexemplar av Martinssons Aniara. Men det är en annan historia.

Det är inte bara för textens skull, i vilken jag hittar nya guldkornsrader vid varje lyssning, utan snarare för den musikaliska uppbyggnaden. Det börjar smygande för att under fyra minuter och femtiofem sekunder stegras och bryta i ut i ett sjuhelvetes crescendo. Jag vill resa mig på spårvagnen, knyta näven mot vardagstrissen och sjunga med, högt och ljudligt.

Nästa gång blir det så. Jag lovar.