Femtiofjärde tanken: Auster och skrivkramp

Foto: David Petersson

Hon har berättelsen, och när en människa är lycklig nog att leva inne i en berättelse, att leva i en påhittad värld, försvinner den smärta som hör till världen. Så länge berättelsen pågår finns ingen annan verklighet.
Ur Paul Austers Dårskaper i Brooklyn, s. 191

Jag har försökt få ihop en artikel för Kulturbloggen om lajv i allmänhet och Desperatia i synnerhet de senaste dagarna. Det är – gaahh – svårt när orden inte vill forma sig, inte komma ner på pappret. Men till slut går det. Det gäller att vänta ut dem. Orden alltså.

-------------------------------------------------------------------

KATASTROFKÄNSLA OCH HOPPFULLHET: LAJVET DESPERATIA

Platsen är Sverige, året är 2023. Vi befinner oss i en källare i Båstad, Marcellos källare, en plats som inger trygghet, möjligheter och chans till gemenskap då världen utanför befinner sig i kaos. I källaren arbetar Marcellos personal: bartenders, kockar, vakter och sjukvårdare bland annat. Där finns också en mängd olika besökare som mot en så kallad ”dogtag” för en kortare eller längre tid kan få det skydd som källaren erbjuder. Besökarna består till exempel av maffian, jägartruppen ”Hanös sista”, NKU och Samfundet. Det är smutsigt, mörkt och jävligt. Samtidigt finns det kärlek, ljus och hoppfullhet. Det är misär och mänskliga drivkrafter i förening. Det är lajv (http://desperatia.se).

Att frivilligt stänga in sig i tre dygn för att, tillsammans med 150 andra människor, spela ett ”efter katastrofen”-scenario kan tyckas vansinnigt. Eller lockande och lärorikt. Jag föredrar det sistnämnda. Vad är det som gör att vi överlever krig, plundring, våld och råhet? Vad är det hos människan som gör att hon trots sin litenhet kan finna en väg tillbaka? Vad är det som får oss att vilja, eller inte vilja, överleva?

”Jag var bara inne i skogen ett kort tag. Då hörde jag skottet. Instinktivt visste jag att han var död. Han var mitt liv, min stora kärlek. Plundrarna tog allt. De tog min dotter också. Hon skrek så hemskt. Jag kan fortfarande höra henne fast hon är borta sedan tio år…” Desperatia gav oss som deltog utrymme att pröva dessa frågor i en fiktiv omgivning. Vi gavs möjligheten, och friheten, att utveckla våra roller, att ge dem liv och karaktär. Att lajva är ett spel och en upplevelse, en omtumlande resa och en känslomässig berg- och dalbana. Samtidigt. Det är att pröva verkligheten. Och inte. Det är att försätta sig själv i situationer som man aldrig vill vara med om ”på riktigt” och att få uppleva händelser som stärker en som person och medmänniska. Att händelseutvecklingen sker i en reellt skyddad omgivning, ger deltagaren styrkan att spela ut en frånvarande, och samtidigt allestädes närvarande, verklighet. Nej, det är inte vår verklighet så som Sverige ser ut idag, men det hade kunnat vara det. Framtiden ligger kittlande nära.

Det som tröstade mig i källarens dammiga mörker var, att det trots hotet från omgivningen, fanns en värme människor emellan. Vi var i samma situation, vi var utsatta och ensamma. För att överleva var vi tvungna att hjälpa och lita på varandra, så oändligt enkelt och svårt på samma gång. Om Desperatias skenbara verklighet, mot all förmodan, skulle bli sann, vet jag vad som skulle driva mig att ändå vilja leva vidare: tron på människans godhet. Kalla mig idealist och drömmare om ni vill, men utan den tron skulle vi, eller i alla fall jag, gå under.

Resultatet finns snart att läsa på Kulturbloggen också. Mer om lajvet finns här.