Femtiosjunde tanken: Om en läsupplevelse
Tvätten är inslängd i maskinen, kaffet är klart och står på bordet bredvid sängen. Själv ligger jag nerkrupen under täcket och är förundrad över att klockan bara är strax efter åtta på morgonen. Jag har just läst ut J.M. Coetzees Ett dåligt år och vet inte riktigt vad jag ska tycka.
Å ena sidan har jag aldrig, rent lästekniskt, sett en sådan bok. Till att börja med är det två berättelser som återges parallellt, även rent layoutmässigt. Varje sida delas av ett streck: den ena berättelsen löper på ovanför strecket, den andra under. Sedan blir det tre historier som egentligen bara är två men som ändå spaltas upp i tre delar per sida. Sedan försvinner en av historierna när boken går in på andra delen, men utrymmet på sidan försvinner inte utan är tomt. Tills den tredje historien, i modifierad form, återkommer.
Låter det förvirrat? Det är ingenting mot var det har varit att läsa. Jag har läst uppifrån och ner, tvärs över, snett från vänster i kors över uppslaget, snett från höger i motsatt riktning, en historia i taget, två historier på en gång, eller alla tre huller om buller.
Någonstans i mitten av första delen höll jag på att ge upp. Inte för att det var krångligt att läsa, för det var det underligt nog inte, utan för att berättelsen fick mig att få ont i magen. Den verkade kall, cynisk och ogästvänlig gentemot läsaren. Men jag fortsatte. Och fick belöning i form av andra delen som blommade ut, visade svagheter och värme. Trots allt. Författarjaget och hans musa Anya talar båda om "de starka åsikterna" i första delen, och "de milda åsikterna" i del två.
Jag vill inte se mig så naiv, trångsynt, strutsaktig, som att jag inte vill ta till mig första delens budskap, människans fel och brister, men ändå. En läsning får gärna ge mig ett leende eller två. Det känns bäst så. Coetzee gav mig flera av den sorten och ändå sitter jag nu och funderar över om jag inte ska ta och läsa om första delens översta text en gång till. För att riktigt förstå. Eller så låter jag det vara för denna gång.
Å ena sidan har jag aldrig, rent lästekniskt, sett en sådan bok. Till att börja med är det två berättelser som återges parallellt, även rent layoutmässigt. Varje sida delas av ett streck: den ena berättelsen löper på ovanför strecket, den andra under. Sedan blir det tre historier som egentligen bara är två men som ändå spaltas upp i tre delar per sida. Sedan försvinner en av historierna när boken går in på andra delen, men utrymmet på sidan försvinner inte utan är tomt. Tills den tredje historien, i modifierad form, återkommer.
Låter det förvirrat? Det är ingenting mot var det har varit att läsa. Jag har läst uppifrån och ner, tvärs över, snett från vänster i kors över uppslaget, snett från höger i motsatt riktning, en historia i taget, två historier på en gång, eller alla tre huller om buller.
Någonstans i mitten av första delen höll jag på att ge upp. Inte för att det var krångligt att läsa, för det var det underligt nog inte, utan för att berättelsen fick mig att få ont i magen. Den verkade kall, cynisk och ogästvänlig gentemot läsaren. Men jag fortsatte. Och fick belöning i form av andra delen som blommade ut, visade svagheter och värme. Trots allt. Författarjaget och hans musa Anya talar båda om "de starka åsikterna" i första delen, och "de milda åsikterna" i del två.
Jag vill inte se mig så naiv, trångsynt, strutsaktig, som att jag inte vill ta till mig första delens budskap, människans fel och brister, men ändå. En läsning får gärna ge mig ett leende eller två. Det känns bäst så. Coetzee gav mig flera av den sorten och ändå sitter jag nu och funderar över om jag inte ska ta och läsa om första delens översta text en gång till. För att riktigt förstå. Eller så låter jag det vara för denna gång.
Kommentarer