Sextioandra tanken: Kulturell analys
Japp. Så var det gjort. Funderingar kring Paul Austers författarskap finner ni här:
LÄSNING DE LUXE: AUSTERS ”MANNEN I MÖRKRET”
Att läsa Auster är som att ha en välkomponerad påse smågodis alldeles för sig själv. Jag är frustrerad redan efter ett par sidor av hans senaste roman ”Mannen i mörkret” (9100120154, Albert Bonniers förlag) eftersom jag vet att boken har ett slut. Jag vill inte komma ur Austers berättargrepp, jag vill inte lämna hans värld. Jag har lagt många funderingsstunder på att grubbla över vad det är hos Auster som gör att jag faktiskt försvinner in i hans världar. Vad är det som gör att jag inte kan sluta läsa? Resonemanget som följer, gäller generellt för Austers författarskap och är exemplifierat av ”Mannen i mörkret”.
För det första är språket, och innehållet, simpelt. Skenbart simpelt. Det är som att försöka lösa en gåta på 200 sidor. Ramberättelsen om den gamle mannen August Brill och hans dotter och dotterdotter som alla har svårt att sova, omfamnar en berättelse som är filosofiskt genial: Vad innebär det att vara människa? I brist på sömn, komponerar Brill historier om nätterna. Allt är bättre än att låta verkligheten komma alltför nära. Genom att använda sig av tankeexperimentet ”tänk om inte…” låter Brill (och Auster) läsaren komma i kontakt med ett USA som inte har genomlevt 11 september, som inte för ett krig mot terrorrismen, som inte skickar unga man och kvinnor till döden i främmande land. Istället befinner sig landet i inbördeskrig, undantagstillstånd råder och ingen kan lita på någon. Brills huvudperson, Brick, offras för något större och ogripbart. Han är endast en bricka i ett större spel, precis som Titus, Brills dotterdotters före detta, eller alla de som försvinner och äts upp av Kriget. Det behöver inte vara Irak, Afghanistan eller Vietnam. Det behöver inte vara Korea, Europa under Hitler eller Rwanda. Det kan vara ett krig, vilket som helst, vart som helst. De oskyldiga offras alltid.
För det andra fascineras jag av att trots att Auster växlar berättarperspektiv, plats och tid, blir det aldrig rörigt. En del historier, som den om Brick och hans jakt på den okända författaren som är orsak till världens lidande, får ta stor plats utrymmesmässigt. Andra, som den om Katya och Titus, tar mycket mindre plats vad gäller textmassan, men är den som biter sig kvar efter att jag har slagit igen bokens pärmar efter sista sidan.Däri ligger en del av hans storhet: i att lotsa läsaren genom komplexa berättartekniska mönster utan att denne själv får känslan av komplexitet. Det är som livet självt: på samma gång så enkelt och så svårt.
För det tredje: Den värme med vilken Auster tecknar sina karaktärer bidrar ytterligare till den skenbara enkelheten i historien. I brist på ett bättre ord kan jag inte kalla karaktärerna annat än mänskliga. De har sina bra och dåliga sidor, de begår fel, de är elaka och dumma, vänliga och rörande på samma gång. Med få ord får Auster läsaren att rent fysiskt värja sig mot berättelsens kärna: mordet på Titus. Jag blundar och tänker: ”Vill inte. Vill inte. Vill inte.” Men jag måste. Det går inte att blunda för det som händer i världen. Det går inte att låtsas vara oberörd.
Texten ligger även på Kulturbloggen.
Att läsa Auster är som att ha en välkomponerad påse smågodis alldeles för sig själv. Jag är frustrerad redan efter ett par sidor av hans senaste roman ”Mannen i mörkret” (9100120154, Albert Bonniers förlag) eftersom jag vet att boken har ett slut. Jag vill inte komma ur Austers berättargrepp, jag vill inte lämna hans värld. Jag har lagt många funderingsstunder på att grubbla över vad det är hos Auster som gör att jag faktiskt försvinner in i hans världar. Vad är det som gör att jag inte kan sluta läsa? Resonemanget som följer, gäller generellt för Austers författarskap och är exemplifierat av ”Mannen i mörkret”.
För det första är språket, och innehållet, simpelt. Skenbart simpelt. Det är som att försöka lösa en gåta på 200 sidor. Ramberättelsen om den gamle mannen August Brill och hans dotter och dotterdotter som alla har svårt att sova, omfamnar en berättelse som är filosofiskt genial: Vad innebär det att vara människa? I brist på sömn, komponerar Brill historier om nätterna. Allt är bättre än att låta verkligheten komma alltför nära. Genom att använda sig av tankeexperimentet ”tänk om inte…” låter Brill (och Auster) läsaren komma i kontakt med ett USA som inte har genomlevt 11 september, som inte för ett krig mot terrorrismen, som inte skickar unga man och kvinnor till döden i främmande land. Istället befinner sig landet i inbördeskrig, undantagstillstånd råder och ingen kan lita på någon. Brills huvudperson, Brick, offras för något större och ogripbart. Han är endast en bricka i ett större spel, precis som Titus, Brills dotterdotters före detta, eller alla de som försvinner och äts upp av Kriget. Det behöver inte vara Irak, Afghanistan eller Vietnam. Det behöver inte vara Korea, Europa under Hitler eller Rwanda. Det kan vara ett krig, vilket som helst, vart som helst. De oskyldiga offras alltid.
För det andra fascineras jag av att trots att Auster växlar berättarperspektiv, plats och tid, blir det aldrig rörigt. En del historier, som den om Brick och hans jakt på den okända författaren som är orsak till världens lidande, får ta stor plats utrymmesmässigt. Andra, som den om Katya och Titus, tar mycket mindre plats vad gäller textmassan, men är den som biter sig kvar efter att jag har slagit igen bokens pärmar efter sista sidan.Däri ligger en del av hans storhet: i att lotsa läsaren genom komplexa berättartekniska mönster utan att denne själv får känslan av komplexitet. Det är som livet självt: på samma gång så enkelt och så svårt.
För det tredje: Den värme med vilken Auster tecknar sina karaktärer bidrar ytterligare till den skenbara enkelheten i historien. I brist på ett bättre ord kan jag inte kalla karaktärerna annat än mänskliga. De har sina bra och dåliga sidor, de begår fel, de är elaka och dumma, vänliga och rörande på samma gång. Med få ord får Auster läsaren att rent fysiskt värja sig mot berättelsens kärna: mordet på Titus. Jag blundar och tänker: ”Vill inte. Vill inte. Vill inte.” Men jag måste. Det går inte att blunda för det som händer i världen. Det går inte att låtsas vara oberörd.
Texten ligger även på Kulturbloggen.
Kommentarer