Tanke nr 168: Ögonblicksbilder från Östra
Jag ligger på sidan och tittar tomt rakt ut i luften. Framför mig ett tvättfat, tvålkopp, papper och ställningen till det dropp som är kopplat till min högerarm. Jag vill inte vara där. Jag vill bort. Sköterskorna pratar med kvinnan mitt över mig. Hon vill inte äta, inte dricka, inte... leva. De försöker sätta in en kateter på henne. Jag lägger armen över huvudet, men kan ändå höra dem. Där någonstans brister det. Jag fulgråter, ulkar och kan inte andas. Paniken är nära. En sköterska sätter sig bredvid mig. Hon tar mig i armen och frågar vad hon kan göra. "Jag vill ut", väser jag fram. "Jag måste ut." Det får jag. Om jag tar med droppställningen.
Med tårarna sprutande, snor rinnande ur näsan, gultonad, finnig, rufsig som fan i håret, sjukhuskläder och droppställning hasar jag mig genom Östras korridorer. Tar hissen ner och banar mig fram genom centralbyggnaden. Väl ute genom dörren vet jag inte var jag ska ta vägen. Jag är så trött, orkar inte gå mer. Där finns en bänk och jag slår mig ner. En äldre herre, stelbent och ganska korpulent, slår sig med möda ner hos mig. Efter att ha frågat hur det är med mig, ger han mig en klapp på axeln och säger: "Alltid är det nått." Jag ler lite och känner att det nog kommer att fixa sig.
Jag slår upp ögonen. Snett framför mig ett fönster. Ute är det höstsol, gyllene sådan. Jag ser träd, grönska och en liten bit av blå himmel. Såhär utvilad har jag inte känt mig på flera år. "Hej", säger sköterskan närmast och tittar vänligt på mig. "Hur mår du?" Jag mår bra, riktigt bra. Av insomnandet kommer jag ihåg att en sköterska höll mig i handen. Jag kramade hennes tumme och hon gav mig en lätt tryckning tillbaka. Sedan – inget. Förrän nu. En och en halv timme senare körs jag tillbaka till avdelningen.
Han, en medpatient, står i dörren och frågar om vi har träffats förut. Det har vi inte. Solen ligger tvärsöver rummet och han slår sig ner i besöksfåtöljen. Jag funderar över om jag störs av att han sätter sig utan att vara inbjuden, men det gör jag inte. Vi pratar om livet, om att kunna dö utan att ångra sig. Han ska dö ganska snart, jag ska det inte. Vi enas om att det svåra är att se sina anhöriga och deras smärta. Själv är man medveten om sin kropp och sina känslor. Det är inte de som är utanför. Det är svårt att tala, jag blir snabbt andfådd. Han säger att han har haft ett bra liv. "Visst hade jag kunnat ha roligt ett tag till, men det är ändå ok." Ingen av oss verkar rädd för det där okända, för döden. Efter ett tag reser han sig. Dags att vila lite. Det gäller oss båda.
Samma morgon som jag ska få åka hem tar jag mig långsamt ut i det gemensamma köket. Där sitter tre stycken. En av dem ler stort och tittar på mig: "Här kommer hon vår lilla." Jag tar min gröttallrik och slår mig ner. Det blir ett långt samtal om jobb och framtid, om att ta för sig av världen och njuta av vad man har. Mannen mitt emot mig är så glad över att jag inte ska stanna, att jag ska få komma ut och att jag ska bli frisk. Efter ett tag behöver jag vila. Krafterna räcker inte riktigt till. Men jag är glad över att ha träffat dem, att få ha muntrat upp dem och låtit dem muntra upp mig.
Hemma igen. Obeskrivligt skönt.
Med tårarna sprutande, snor rinnande ur näsan, gultonad, finnig, rufsig som fan i håret, sjukhuskläder och droppställning hasar jag mig genom Östras korridorer. Tar hissen ner och banar mig fram genom centralbyggnaden. Väl ute genom dörren vet jag inte var jag ska ta vägen. Jag är så trött, orkar inte gå mer. Där finns en bänk och jag slår mig ner. En äldre herre, stelbent och ganska korpulent, slår sig med möda ner hos mig. Efter att ha frågat hur det är med mig, ger han mig en klapp på axeln och säger: "Alltid är det nått." Jag ler lite och känner att det nog kommer att fixa sig.
***
Jag slår upp ögonen. Snett framför mig ett fönster. Ute är det höstsol, gyllene sådan. Jag ser träd, grönska och en liten bit av blå himmel. Såhär utvilad har jag inte känt mig på flera år. "Hej", säger sköterskan närmast och tittar vänligt på mig. "Hur mår du?" Jag mår bra, riktigt bra. Av insomnandet kommer jag ihåg att en sköterska höll mig i handen. Jag kramade hennes tumme och hon gav mig en lätt tryckning tillbaka. Sedan – inget. Förrän nu. En och en halv timme senare körs jag tillbaka till avdelningen.
***
Han, en medpatient, står i dörren och frågar om vi har träffats förut. Det har vi inte. Solen ligger tvärsöver rummet och han slår sig ner i besöksfåtöljen. Jag funderar över om jag störs av att han sätter sig utan att vara inbjuden, men det gör jag inte. Vi pratar om livet, om att kunna dö utan att ångra sig. Han ska dö ganska snart, jag ska det inte. Vi enas om att det svåra är att se sina anhöriga och deras smärta. Själv är man medveten om sin kropp och sina känslor. Det är inte de som är utanför. Det är svårt att tala, jag blir snabbt andfådd. Han säger att han har haft ett bra liv. "Visst hade jag kunnat ha roligt ett tag till, men det är ändå ok." Ingen av oss verkar rädd för det där okända, för döden. Efter ett tag reser han sig. Dags att vila lite. Det gäller oss båda.
***
Samma morgon som jag ska få åka hem tar jag mig långsamt ut i det gemensamma köket. Där sitter tre stycken. En av dem ler stort och tittar på mig: "Här kommer hon vår lilla." Jag tar min gröttallrik och slår mig ner. Det blir ett långt samtal om jobb och framtid, om att ta för sig av världen och njuta av vad man har. Mannen mitt emot mig är så glad över att jag inte ska stanna, att jag ska få komma ut och att jag ska bli frisk. Efter ett tag behöver jag vila. Krafterna räcker inte riktigt till. Men jag är glad över att ha träffat dem, att få ha muntrat upp dem och låtit dem muntra upp mig.
***
Hemma igen. Obeskrivligt skönt.
Kommentarer