Tanke nr 1079: Skriverier på Söder
Igår hängde jag på Sofias frilanskontor med resten av skrivargruppen. Efter den sedvanliga middagen samlade vi ihop ett gäng av våra favoritövningar och körde igång.
Kombinera verb och adverb. Från ett tidigare tillfälle med just denna övning kommer ett av gruppens favoritcitat "arkivera stenhårt". Igår skrev vi tio verb på en lapp och gav lappen till den som satt till vänster, sedan skrev vi tio adverb på en annan lapp och gav till den som satt till höger. I första omgången blev det såhär:
– Att springa snorigt samtidigt som man armerar hänryckt är få förunnat, sa han och kasserade sorgset ytterligare ett utkast genom att lömskt klumpa ihop pappret i handflatan.
– Att småaktigt klä sina misslyckanden är osmakligt,
svarade hans kollega och klöste lösaktigt i luften framför sig. Du maler
snigellångsamt genom den akademiska grottekvarnen, fortsatte han.
Vi lät lapparna vandra ytterligare ett steg och skrev vidare:
Flippar oförsiktigt ut glasets innehåll och ser hur fläcken bombastiskt kastar sig utför mina byxben. Den närmar sig självmedvetet mina knäveck när jag slugt sparkar den åt ett annat håll. Jag stryker distinkt med handen över den fuktiga fläcken och närmar mig näpet mitt offer för kvällen. Det är snart dags att rocka förtvivlat för att på så sätt krama min älskling försynt.
Gemensam miljö. Den här gången fanns det en badanka och en uppblåst gummibåt, det luktade bränt gummi, det fanns en tavla och tjocka, mörka gardiner och gamla hoptorkade badrumssaker, till exempel en urkramad tub handkräm. Dessutom hördes en jazzmelodi på låg volym.
Det är något särskilt med hus vid havet. De står där, illvilligt lutande i vinden och låter sig skrubbas långsamt av havssalt och tång. Husen vid havet är alltid på spa. De får ständig behandling och slipas och knådas till något som i alla fall vid första anblicken uppfattas som trivsamt. De öppnar vänligt sina verandor mot besökarna och lockar dem med kaffedoft och strimmor av nybakta bullar att ta sig in i husen, att ingå i husen. Husen vid havet kan, när åskan ligger i luften och molnen jagar varandra över vattnet, lukta svagt av bränt gummi, likt kvarglömda stråk av hattifnattar.
Vi fortsatte skriva i och om den gemensamma miljön:
Han kände sig hemma här, på samma sätt som han kände sig hemma på flera andra platser i skärgården. Han var en kringresande skärgårdskarl med minst en tandkräm i varje hus, i varje fiskeläge. De flesta tandkrämstuber hade torkat igen, både bildligt och bokstavligt talat. Det var länge sedan han lätt kunde klämma ur sig något innehåll. Han gläntade på de mörka, tunga gardinerna som var lustigt malplacerade i det annars luftiga och ljusa huset. Årsgammalt damm letade sig fram och fick honom att nysa.
Sedan blev det några övningar till, men jag fick inte ihop så mycket mer. Så kan det gå. För övrigt ska jag skriva ett inlägg till.
Kombinera verb och adverb. Från ett tidigare tillfälle med just denna övning kommer ett av gruppens favoritcitat "arkivera stenhårt". Igår skrev vi tio verb på en lapp och gav lappen till den som satt till vänster, sedan skrev vi tio adverb på en annan lapp och gav till den som satt till höger. I första omgången blev det såhär:
– Att springa snorigt samtidigt som man armerar hänryckt är få förunnat, sa han och kasserade sorgset ytterligare ett utkast genom att lömskt klumpa ihop pappret i handflatan.
Vi lät lapparna vandra ytterligare ett steg och skrev vidare:
Flippar oförsiktigt ut glasets innehåll och ser hur fläcken bombastiskt kastar sig utför mina byxben. Den närmar sig självmedvetet mina knäveck när jag slugt sparkar den åt ett annat håll. Jag stryker distinkt med handen över den fuktiga fläcken och närmar mig näpet mitt offer för kvällen. Det är snart dags att rocka förtvivlat för att på så sätt krama min älskling försynt.
Gemensam miljö. Den här gången fanns det en badanka och en uppblåst gummibåt, det luktade bränt gummi, det fanns en tavla och tjocka, mörka gardiner och gamla hoptorkade badrumssaker, till exempel en urkramad tub handkräm. Dessutom hördes en jazzmelodi på låg volym.
Det är något särskilt med hus vid havet. De står där, illvilligt lutande i vinden och låter sig skrubbas långsamt av havssalt och tång. Husen vid havet är alltid på spa. De får ständig behandling och slipas och knådas till något som i alla fall vid första anblicken uppfattas som trivsamt. De öppnar vänligt sina verandor mot besökarna och lockar dem med kaffedoft och strimmor av nybakta bullar att ta sig in i husen, att ingå i husen. Husen vid havet kan, när åskan ligger i luften och molnen jagar varandra över vattnet, lukta svagt av bränt gummi, likt kvarglömda stråk av hattifnattar.
Vi fortsatte skriva i och om den gemensamma miljön:
Han kände sig hemma här, på samma sätt som han kände sig hemma på flera andra platser i skärgården. Han var en kringresande skärgårdskarl med minst en tandkräm i varje hus, i varje fiskeläge. De flesta tandkrämstuber hade torkat igen, både bildligt och bokstavligt talat. Det var länge sedan han lätt kunde klämma ur sig något innehåll. Han gläntade på de mörka, tunga gardinerna som var lustigt malplacerade i det annars luftiga och ljusa huset. Årsgammalt damm letade sig fram och fick honom att nysa.
Sedan blev det några övningar till, men jag fick inte ihop så mycket mer. Så kan det gå. För övrigt ska jag skriva ett inlägg till.
Kommentarer