Tanke nr 164: Första Trenter för mig

Kikade på andra hyllan i mittensektionen igår. Fullt med så kallade "faster Stina"-böcker. Mer om dem finns här. Fick fatt i Som man ropar... av Stieg Trenter från 1944. Fascinerande läsning. Språket fick mig att fnissa av förtjusning, som det här:

– Fint , sade jag. Då går vi helt fräckt ner och sprintar allt vad vi orkar åt andra hållet. Med snabb start bör det gå vägen. Come along. Det är enda chansen.
Hon kom, och vi gingo.

Jag sträckläste. Det var min första Trenter. Men det blir fler.