Tanke nr 1010: Beethoven, typ

När D och jag var på Nalen och lyssnade på Nick Lowe för ett tag sedan sa vi att vi borde komma iväg på fler konserter. Så jag gav honom en konsert i julklapp: "Wienklassiskt med Spinosa" med Kungliga Filharmonikerna på Konserthuset – och igår var det dags!

Ingen av oss hade varit där på konsert tidigare så vi var lite förvirrade i början. Jag noterade alla dessa strama människor som jobbade överallt: i garderoben, i dörren, i trapporna. De hade alla lätta drag av den berömda "duttminen"* och runt om i luften osade det av kultur ...

Väl inne i stora salen fastnade D för orgeln och mängden av så kallade spanska trumpeter (horisontella pipor). Det var välfyllt och på körläktaren satt vad jag tror var musikelever, kanske från en estetisk gymnasielinje. Vi hade gärna också suttit på körläktaren för att kunna titta närmare på dirigenten, Jean–Christophe Spinosi, en av kvällens höjdare. Honom ser jag gärna igen.

Kvällens program bestod av:

Ludwig van Beethoven – Uvertyr till Prometheus
Wolfgang Amadeus Mozart – Symfoni nr 35 (Haffner)
Ludwig van Beethoven – Symfoni nr 7

Det var skönt att höra klassiskt live. Vi satt båda och analyserade, lyssnade, kände igen oss, nickade igenkännande åt messpelande förstaviolinister och tyckte det var coolt med fyra (4!) kontrabasister. Men inget kommer att slå Wagner (Rehnguldet, Valkyrian, Siegfried och Ragnarök) som vi ska se på Operan i maj. Där finns det åtta horn!

För övrigt är det dags att lyssna lite mer på Beethoven och jobba vidare.


*duttminen = speciellt munsnörp som förekommer vid exempelvis bingospel eller annan aktivitet som kräver koncentration.