Tanke nr 1011: Din mamma jobbar inte här

En lapp med orden "Din mamma jobbar inte här" var en av de saker som fanns i den gemensamma miljön som vi skapade på skrivargruppen i torsdags. I miljön fanns också:

ett mjukisdjur, en fax, en krukväxt, ett viskande ljud, en segelbåt och något som luktade ruttet

Uppgiften var, som vanligt, att skriva fritt i fem minuter om någon eller något som händer i miljön. Hos mig blev det såhär:
 

Min mamma jobbar här där tiden har stått stilla sedan förra sekelskiftet och dammet alltid dröjer sig kvar i fönsternischerna. Min mamma jobbar här där rummen är stora och dörrarna lackade i mörkaste rött. Min mamma jobbar här där korridorerna är breda och ljusa och svärtan från kopieringsapparaten stannar kvar långt efter det att pappren lämnat maskinen.

Min mamma jobbar här där viskande ljud är vardag och mjukisdjuren samlas om natten. Min mamma jobbar här där trapporna putsas av stegen från dem som letar efter fossiler på lunchrasten.

Vi blev inspirerade av alla olika miljöer som hade skapats. Det spann från kontorsmiljöer, via kommunala tjänsterum, till båtar, till socialkontor, till minnen och vi bestämde oss för att vi skulle blanda våra historier, alltså blanda in en person eller något annat från en annan persons text i sin egen. Jag plockade upp det lilla barnet som skulle omplaceras till fosterhem hos H, gjorde henne cirka 12–13 år äldre och satte in henne i miljön ovan:

Min mamma jobbar inte i det här rummet, men det gör jag. Jag går runt med ett rakblad och skrapar bort tuggummirester under bordsskivorna och obestämbart klet ifrån stolarna. Det är bara jag här så jag kan skrapa lagom långsamt och drömma så långt bort jag vill. Jag skrapar och viskar i takt med att tuggummiflagorna dalar mot golvet. Jag viskar för flagorna om ödet och om hur golvet känns när gummisulorna suger tag i plastmattan och gör att man stupar.

Eftersom experimentet med att blanda historier blev lyckat, så gjorde vi det en gång till. Den här gången lät jag personen i texten ovan göra en tillbakablick:

Jag föll inte förrän långt senare, ett fall som var utdraget över flera år. Det började med att jag tog saker, saker som inte var mina. Jag tog dom för att jag kunde, för att ingen egentligen såg. Jag tog personer också. Jag tog dom och glömde dom som du glömde mig. Jag tog det som kom i vägen och det som bara fanns, jag tänkte inte, jag tog.

Och varför sluta när det funkade så bra? Vi gjorde ännu en blandning och nu lät jag personen ovan, alltså en variant av flickan från H:s berättelse, bli ännu något yngre, kanske runt 12–13 år. Hon får här möta E:s kontorspsykopat (som bedrev subliminal påverkan på den kommunala arbetsplatsen med hjälp av bland annat apparater som spred viskningar i väggarna – men det är en helt annan historia och dessutom inte min):

Hon säger att hon är min nya soctant – och hon ser glad ut när hon säger det. "Nu tar vi nya tag. Dags för förändring!" fortsätter hon och knackar energiskt med pennan i skrivbordet. "Vi ska få ordning på det här." "Du behöver nya utmaningar." "Det är inte hur man har det utan hur man tar det." Jag säger ingenting. Och jag slutade lyssna för länge sedan.

Jag undrar om hon samlar på oss, om hon har ett sånt där samlaralbum som killarna i klassen hade under fotbolls-vm där dom klistrade in bilder på Argentinas anfallare och så. Tänk om hon sitter hemma på kvällarna och klistrar in bilder på alla oss socfall, om hon sätter samman oss i lag och bestämmer vem som är forward och vem som är placerad i backlinjen.

För övrigt är det måndag, solen lyser och jag ska dricka mera kaffe.