Tanke nr 1014: Om populärkulturella referenser, del 2
Ni har väl inte missat att det här inlägget redan är påbörjat tidigare idag? Vi har redan avhandlat Rock Out:s betydelse för de octotextska populärkulturella referenserna och nu, äntligen, är det dags för fortsättningen.
Som sagt, jag har nu (för vilken gång i ordningen har jag ingen som helst aning om) sett Help! – igen. Denna gång antecknade jag flitigt. Det har jag aldrig gjort tidigare. Anteckningarna spretar liksom filmens handling också spretar fast det ändå finns någon sorts röd tråd någonstans och det kommer det göra här med.
I can say no more.
Vi börjar med Kaili (Kali). Det var här jag träffade på henne först även om hon också dök upp i min morbrors låda med gamla Fantomen som man kunde få gå upp på vinden och hämta på den tiden då morfar fortfarande fanns. Tidningarna låg i en vanlig brun kartong och jag plockade snabbt ut dem som handlade om Dimmiga bergen och stryparsekten, om människooffer och slavhandlare, om Kaili och om halsband med dödskallar i rad efter rad. Sedan la jag mig i en säng, eller en soffa, och läste.
Jag vet inte riktigt hur gammal jag var när jag började åka ner till mormor och morfar några dagar på sommaren, nio tio? I alla fall minns jag en sommar när jag och min äldre kusin R var där tillsammans. Vi gick bort till kiosken längre bort på gatan och valde lösgodis som expediten plockade ner i våra påsar allt eftersom vi pekade. Sedan gick vi hem, satte oss på balkongen och läste Fantomen. Vi hade köpt var sin lakritspipa också. En av oss var Karl Alfred, en var morfar. Jag minns inte vem som var vem.
I can say no more.
Sektledaren Clangs snögubbekostym med hög hatt, rödvitrandig halsduk och vit rock med svarta knappar ser i stort sett ut som den som The Snowmen använder i videon till Hokey Cokey:
Mer om The Snowmen och om huruvida det var Ian Dury som sjöng eller inte kan du bland annat läsa om här och här.
Jag har sällan brytt mig om vilket skivbolag som ger ut mina favoritartister, men ett bolag bryr jag om – Stiff records. Det kan bero på Devo, Elvis Costello, Kirsty Maccoll, Madness, Nick Lowe och The Pogues. Kanske. I alla fall, Hokey Cokey har jag på ett kassettband som pappa spelade in till mig för många år sedan, långt innan jag visste något alls om vare sig Stiff records eller Ian Dury.
I can say no more.
Det finns mycket mer att säga om Help!, till exempel på Den of Geek, men jag ger mig för denna gång.
P.s. När jag lajvade Al-Dabeyons skattmästare Kálag för ett par år sedan, dök de turbanklädda människorna från rikena uppe i de Dimmiga bergen igen. Men denna gång var de mer som Singh-piraterna (också de från Fantomen, reds. anm.).
Som sagt, jag har nu (för vilken gång i ordningen har jag ingen som helst aning om) sett Help! – igen. Denna gång antecknade jag flitigt. Det har jag aldrig gjort tidigare. Anteckningarna spretar liksom filmens handling också spretar fast det ändå finns någon sorts röd tråd någonstans och det kommer det göra här med.
I can say no more.
Vi börjar med Kaili (Kali). Det var här jag träffade på henne först även om hon också dök upp i min morbrors låda med gamla Fantomen som man kunde få gå upp på vinden och hämta på den tiden då morfar fortfarande fanns. Tidningarna låg i en vanlig brun kartong och jag plockade snabbt ut dem som handlade om Dimmiga bergen och stryparsekten, om människooffer och slavhandlare, om Kaili och om halsband med dödskallar i rad efter rad. Sedan la jag mig i en säng, eller en soffa, och läste.
Jag vet inte riktigt hur gammal jag var när jag började åka ner till mormor och morfar några dagar på sommaren, nio tio? I alla fall minns jag en sommar när jag och min äldre kusin R var där tillsammans. Vi gick bort till kiosken längre bort på gatan och valde lösgodis som expediten plockade ner i våra påsar allt eftersom vi pekade. Sedan gick vi hem, satte oss på balkongen och läste Fantomen. Vi hade köpt var sin lakritspipa också. En av oss var Karl Alfred, en var morfar. Jag minns inte vem som var vem.
I can say no more.
Sektledaren Clangs snögubbekostym med hög hatt, rödvitrandig halsduk och vit rock med svarta knappar ser i stort sett ut som den som The Snowmen använder i videon till Hokey Cokey:
Mer om The Snowmen och om huruvida det var Ian Dury som sjöng eller inte kan du bland annat läsa om här och här.
Jag har sällan brytt mig om vilket skivbolag som ger ut mina favoritartister, men ett bolag bryr jag om – Stiff records. Det kan bero på Devo, Elvis Costello, Kirsty Maccoll, Madness, Nick Lowe och The Pogues. Kanske. I alla fall, Hokey Cokey har jag på ett kassettband som pappa spelade in till mig för många år sedan, långt innan jag visste något alls om vare sig Stiff records eller Ian Dury.
I can say no more.
Det finns mycket mer att säga om Help!, till exempel på Den of Geek, men jag ger mig för denna gång.
P.s. När jag lajvade Al-Dabeyons skattmästare Kálag för ett par år sedan, dök de turbanklädda människorna från rikena uppe i de Dimmiga bergen igen. Men denna gång var de mer som Singh-piraterna (också de från Fantomen, reds. anm.).
Kommentarer