Tanke nr 1090: Soliga skriverier

I torsdags var det skrivargrupp. Vi var en liten men kul grupp. E hade sin bebis A med. Han är gullig fast han är inte med och skriver. Det var ingen som ledde den här gången så vi hjälptes åt att hitta på övningar.

Det började med bokstavsflödesuppvärmningar. Först körde vi ord som började på "g", sedan utökade vi till att orden skulle börja på "ga":

gala galant galt gaska gapa galla gallblåsa gav gasta gast galoppera galopp galning galej gallupundersökning gamnacke gam gasspis gasklocka gas ganska ganglier gaffel gaffeltruck

Nästa övning var att starta en text med orden "Det fanns ...":

Det fanns fem stycken kvar när han kom in butiken. Fem stycken var något mindre än han behövde, men som han brukade säga: "något är bättre än inget". Vissa ansåg att fem var fyra för många. Andra höll sig till två, eller tre beroende på varifrån i landet de kom. Egentligen spelade antalet ingen som helst roll för det projekt han hade framför sig. Han visst att det nog skulle räcka med en egentligen fast han ville inte chansa. Det kändes bra att ha några att öva sig på om det inte riktigt skulle bli som han tänkt sig från början. Han ville inte att det skulle vara helt uppenbart att han var ute efter just de där fem varorna så därför försökte han att närma sig hyllan utan att någon skulle lägga märke till honom. Han rörde sig långsamt, långsamt längs hyllan med toalettpapper. 

Ibland vill man inte sluta med texten som har påbörjats. Så vi skrev vidare och jag hamnade här:

En stor stark tornade upp sig över de sorgliga resterna av blandade nötter på bardisken. Bartendern var mäkta stolt över att ha lyckats tappa upp den senaste belgiska trapisten på rätt sätt – med skumkrona och allt. Han såg ut som en glad hundvalp. Hade jag sagt "Sitt" och gett honom en av nötterna skulle han antagligen bli alldeles till sig av glädje. Själv var jag allt annat än glad. Ingenting hade blivit som det var tänkt, trots allt mitt planerande. Jag hade rekat i förväg och till och med lyckats få en planskiss över butiken. Tjejen i charken hade alltid haft ett gott öga till mig. Det kan bero på att jag brukade berömma henne för att hon var så flink med skärmaskinen. Hon skar precis så tunna skivor som jag bad om utan att knota. Och hon kunde känna med handen exakt hur mycket ett hekto var, med något gram fel åt ena eller andra hållet.

Vi fortsatte övningarna och skrev en hel del utifrån uttrycket "Ojsan hoppsan!". Det blev en stor spridning på innehåll och stil bland våra texer. Såhär lät mina:

Ojsan hoppsan och tuggbenet

Idag är en bra dag. Det är parkdag. Jag slipper rastgården. Hurra! Matte visslar och säger: Ojsan hoppsan, kom! Vi ska gå ut. Jag är snabb som blixten och ute på två röda. Då visslar matte igen: Ojsan hoppsan, kom hit! Du måste ha koppel. Jag vänder slokörad om. Jag gillar inte koppel. Det får mig att känna mig bunden. Men jag låter henne sätta på det där dumma snöret. Parken är bättre än rastgården. Alla dagar. Det är många dofter idag. Molly från det röda huset och Knasen från det blå. Och bulldoggen längre ner på gatan. Jag vet inte vad han heter, men han luktar gott.

Jag blev förtjust i min hund och skrev vidare:

Välkommen ombord, säger tanten. Hon sitter på huk framför mig. Jag gillar henne. Hon kliar mig bakom örat på det bra sättet. Bestämt och ganska långsamt. Inte hafsigt och hårt som vissa andra. Jag ylar uppskattande. Hon skrattar och låter mig hållas. Husse drar i snöret och tycker vi ska gå. Det vill inte jag. Jag vill sitta här och bli kliad. Tanten har bergis godis i fickan. Hon ser ut som en som alltid har det. Utifall att. Som nu. Hon skrattar igen, sticker ner handen i fickan och tar upp en godis. Jag visste det! Bästa tanten. Husse drar lite hårdare. Jag lufsar med honom nerför gången. Vi ska sitta i djurvagnen. Jag tycker det ska bli spännande. Bara det inte finns katter där. Jag är rädd för dom. Dom fräser och ser elaka ut.

I slutet gjorde vi en gemensam miljö. Det som fanns med den här gången var:

en kedja dragigt mörkläggningsgardiner måsskrik ett bord fastskruvat i golvet havsdoft hala alger en pipa

Och såhär blev texten:

Husse säger att vi ska stanna här länge. Det är bra. Inget snöre, ingen rastgård. Det luktar så mycket här. Jag får gå lös på stranden och husse säger att det är ok att jaga måsarna. "De skitar bara ner annars", säger han. Jag håller med. Måsarna är mer tveksamma. De skriker och flyger upp på klipporna när jag kommer. Jag känner mig tuff. Som en stor hund. Jag brukar skälla lite extra för att visa dem. Igår halkade jag på det där gröna. Husse kallar det för alger. Alger är lömska. De är mycket halare än de ser ut. Jag doppade alla tassarna och blev blöt på magen. Det var kallt och jag tjöt ynkligt. Men det var ingen fara. Inte på riktigt. Jag gillar drama bara. 

Det var allt för den här gången. För övrigt är det dags att dricka vatten på balkongen.