Tanke nr 1129: Skriverier i Folkhemmet

Som ni har längtat! Äntligen kommer här några texter från torsdagens skrivargrupp i kollektivet Folkhemmet. Vi skapade, som så många gånger förr, en gemensam miljö. Den här gången innehöll den följande: müsli, dammiga kex, lite döda insekter, en trasig kockmössa, en rosa kanin, brus utifrån och odrickbart vatten.

Jag radade upp de döda flugorna på fönsterbrädet, en efter en. Alla fick inte plats i en rad så då lade jag de som blev över ovanpå de andra, som att de delade en våningssäng som inte fanns. Jag snuddade vid tanken på att det kunde uppfattas som oanständigt att para ihop dem på det där viset, men viftade snabbt bort den igen. Det fanns inget liv kvar i de där små insektskropparna, ingen av dem skulle ta illa upp. Jag lyfte upp min rosa kanin i fönstret. Den satt där och övervakade flugorna som låg på lit de parade. Det såg ordentligt ut. Ordning och reda. Jag tuggade på ett av de dammiga kexen medan jag vickade lite på kaninens öron. Den tyckte om när jag gjorde så.

Eftersom vi trivdes rätt okej i våra respektive texter och miljöer, la vi till ytterligare några saker innan vi skrev vidare: ett anteckningsblock, en lamineringsmaskin, en spak, en kamera, en strumpa och att de luktade regn.

Min bror brukade fråga mig vad kaninen tänkte på när jag vickade sådär på öronen och jag svarade alltid samma sak: på doften av regn och vått gräs, på gröna kullar och torra jordhålor där alla kaninens syskon sov i små mjuka bollar. Min bror borde ha lärt sig att det var det här kaninen tänkte på, men han måste ha dåligt minne eftersom han frågade samma sak om och om igen.

Ute på vägen dundrade stridsvagnarna förbi. Rader efter rader med tunga kroppar på larvfötter och kanonrör som svängde i takt med regnet. Det verkade aldrig ta slut. Vägen var full av mullrande kolosser, raden av fordon sträckte sig så långt jag kunde se. Det var som ett flöde av rädsla och jag slutade vicka på kaninens öron och höll händerna för dem istället. Han skulle inte behöva höra mer, det räckte med det han fick se.

I kommande övningar använde vi oss av sajten slumpgeneraterna.se som försåg oss med bland andra följande träffsäkra valslogans:

Rimlig trafik utan kultur – inte tvärtom

Låginkomsttagare istället för bönder

Medborgarna bör förbjudas – inte sänkas

Schysst industri – mot samhället

Såhär blev min första text, inspirerad av ovanstående:

Han hade aldrig varit såhär trött förut. Men han hade heller aldrig jobbat så hårt, och så länge, med frågor som han brann för. Han hade hela anteckningsblocket fullt med slogans till valaffischerna, den ena mer fyndig än den andra, men när han tittade på dem såhär i efterhand var de allihop hyfsat oläsliga. Det såg ut som om han hade skrivit dem i totalt mörker, med den kletigaste pennan han kunnat hitta. Här och var fanns det ord som gick att läsa hjälpligt men det fanns inget sammanhang och ingen mening i allt trasslet på pappret.

Han lät huvudet sjunka ner mot bordsskivan för att se om klottret i blocket blev mer tydligt när han såg det från sidan ..., men nä. Han kände för att gråta och hamra med nävarna i bordet. All denna tankekraft, all denna möda – totalt bortkastat. Han orkade inte börja om, i alla fall inte förrän han hade druckit två koppar te, gått på toaletten och bläddrat lite i senaste numret av facktidningen.

Ok, ni får en text till, även den baserad på en slumpad slogan:

I lägenheten fanns det, till allas förvåning, inte en enda kommunal hund. Det fanns inte heller några kommunala katter, eller undulater. Där fanns faktiskt inte ett enda djur, utom en dammig råtta som låg draperad över ett söndersmulat kex toppad med stenbitsrom från förra seklet.

De började nästan plågsamt långsamt röra sig mellan lägenhetens olika rum. Ett steg framåt, två tillbaka, knäna i kvicksand i hallen och bottenlösa hål i det lilla sovrummet. Allting var nytt och skrämmande välbekant. De vinkade lojt till varandra när de för femte gången passerade skelettet i den urkalkade kaffebryggaren. Det måste vara ett kommunalt skelett, alla privata skelett hade förflyttats till myndigheten för privatisering av husdjur.

För övrigt är jag sömnig men vill inte dricka mer kaffe. Hai.