Tanke nr 1131: Om att åka kollektivt
Igår hade jag en tid att passa. Jag skulle vara på en viss plats ett visst klockslag. Det började bra. Jag var uppe i god tid, pratade med katten, åt frukost och gjorde mig iordning. Promenaden till t-banan var fin och tåget kom i tid. Jag lyssnade på Billy Bragg och funderade på allt och ingenting och gick av vid Gullmars som vanligt.
Där började det gå snett. Tvärbanan var avstängd på grund av att en kontaktledning hade blivit nerriven två timmar tidigare. På perrongen flockades folk och jag vände i trappan för att lyda SL:s råd om att utnyttja "alternativa färdvägar". Det ryktades om att ersättningsbussar för tvärbanan var på väg men det var oklart om, när och i så fall varifrån dessa bussar skulle gå. Jag hoppade på en buss som enligt skylten skulle gå till Årstaberg. "Jaja", tänkte jag, "Jag kommer i alla fall en bit på väg". Dessutom var jag ju ute i god tid och skulle nog hinna.
Bussen var knappt halvfull när vi började kryssa oss fram genom Årsta. Utanför var det smågrått och duggade lite lätt. Ungefär vid Årsta torg blev det stopp. Tvärstopp. Vägarbete efter vägarbete fyllde gatan och plötsligt hade min tidsmarginal för att hinna i tid krympt till obefintlig. Jaha. Jag kunde inte påverka hastigheten, jag kunde inte byta, jag kunde inte undanröja varken vägarbeten eller rusningstrafik så jag satt där jag satt och övade på att vara zen. Det gick förvånansvärt bra.
Strax innan Årstaberg, efter att ha suttit fast i olika köinstallationer, fick vi gå av bussen och gå den sista biten. Vi kom fram före bussen och jag suckade när jag såg ansamlingen av människor vid tvärbanans hållplats. Det var sagt att tvärbanan skulle gå ungefär var tionde minut därifrån, men ... nä. Istället valde jag att gå på ersättningsbussen som kom i samma veva och som skulle ta mig ända fram till slutdestinationen.
Det visade sig vara ett felaktigt beslut. Bussen fylldes snabbt upp av människor, en strid ström som blockerade dörrarna så de inte gick att stänga och som envetet negligerade busschaufförens uppmaning att: "... lämna dörrarna fria för annars kan jag inte stänga dem och då kommer vi bli stående här." När vi till slut lyckades komma iväg körde vi i sakta mak i säkert ... 100 meter. Sedan var det stopp igen. Nya vägarbeten, nya blockeringar, fortfarande rusningstrafik. Sakta, sakta kröp vi fram genom nybyggnationerna i Årstadal. Stopp, krypkörning, stopp, krypkörning. Och så höll det på.
Jag kom fram dit jag skulle fyrtio minuter efter utsatt tid. Resan, som i vanliga fall tar fjorton minuter, tog igår sjuttio minuter. Så kan det gå. Nu kanske någon undrar varför jag inte tog t-banan från Gullmars istället. Det gjorde jag med till en början. Men där var det reducerad trafik mellan Mariatorget och Östermalmstorg på grund av "tekniskt fel på banan". Detta ledde i sin tur till kaos på T-Centralen och att folk kollapsade i trängseln. Håhå jaja.
För övrigt gick trafiken som den skulle idag och jag kunde omboka mitt möte så allt blev bra ändå. Slut på rant.
Där började det gå snett. Tvärbanan var avstängd på grund av att en kontaktledning hade blivit nerriven två timmar tidigare. På perrongen flockades folk och jag vände i trappan för att lyda SL:s råd om att utnyttja "alternativa färdvägar". Det ryktades om att ersättningsbussar för tvärbanan var på väg men det var oklart om, när och i så fall varifrån dessa bussar skulle gå. Jag hoppade på en buss som enligt skylten skulle gå till Årstaberg. "Jaja", tänkte jag, "Jag kommer i alla fall en bit på väg". Dessutom var jag ju ute i god tid och skulle nog hinna.
[Paus för gos med liten hund på besök på kontoret]
Bussen var knappt halvfull när vi började kryssa oss fram genom Årsta. Utanför var det smågrått och duggade lite lätt. Ungefär vid Årsta torg blev det stopp. Tvärstopp. Vägarbete efter vägarbete fyllde gatan och plötsligt hade min tidsmarginal för att hinna i tid krympt till obefintlig. Jaha. Jag kunde inte påverka hastigheten, jag kunde inte byta, jag kunde inte undanröja varken vägarbeten eller rusningstrafik så jag satt där jag satt och övade på att vara zen. Det gick förvånansvärt bra.
Strax innan Årstaberg, efter att ha suttit fast i olika köinstallationer, fick vi gå av bussen och gå den sista biten. Vi kom fram före bussen och jag suckade när jag såg ansamlingen av människor vid tvärbanans hållplats. Det var sagt att tvärbanan skulle gå ungefär var tionde minut därifrån, men ... nä. Istället valde jag att gå på ersättningsbussen som kom i samma veva och som skulle ta mig ända fram till slutdestinationen.
Det visade sig vara ett felaktigt beslut. Bussen fylldes snabbt upp av människor, en strid ström som blockerade dörrarna så de inte gick att stänga och som envetet negligerade busschaufförens uppmaning att: "... lämna dörrarna fria för annars kan jag inte stänga dem och då kommer vi bli stående här." När vi till slut lyckades komma iväg körde vi i sakta mak i säkert ... 100 meter. Sedan var det stopp igen. Nya vägarbeten, nya blockeringar, fortfarande rusningstrafik. Sakta, sakta kröp vi fram genom nybyggnationerna i Årstadal. Stopp, krypkörning, stopp, krypkörning. Och så höll det på.
Jag kom fram dit jag skulle fyrtio minuter efter utsatt tid. Resan, som i vanliga fall tar fjorton minuter, tog igår sjuttio minuter. Så kan det gå. Nu kanske någon undrar varför jag inte tog t-banan från Gullmars istället. Det gjorde jag med till en början. Men där var det reducerad trafik mellan Mariatorget och Östermalmstorg på grund av "tekniskt fel på banan". Detta ledde i sin tur till kaos på T-Centralen och att folk kollapsade i trängseln. Håhå jaja.
För övrigt gick trafiken som den skulle idag och jag kunde omboka mitt möte så allt blev bra ändå. Slut på rant.
Kommentarer