Tanke nr 1132: Om att hjälpa till
Idag verkar vara en sån där dag när skylten ovanför mitt huvud med texten "Fråga mig" lyser starkt. Och nej, det här är inget klagoinlägg, bara ett konstaterande av sakernas tillstånd.
Det började på tunnelbanan på väg till jobbet. En kvinna satte sig bredvid mig och undrade om hon, via SL-appen, hade hittat rätt väg till Strömkajen och Vaxholmsbåtarna. Enligt appen skulle hon åka till T-centralen, sedan ta spårvagnen till Kungsträdgården, sedan blåbuss en hållplats till Karl XII:s torg. Jag tyckte det var en onödigt krånglig väg och föreslog att hon skulle hoppa av i Gamla stan och gå till Strömkajen. Det ville hon inte eftersom hon tyckte det lät stressigt. Vi enades till slut om att hon skulle göra som appen sa, förutom att åka bussen. Jag frågade vad hon skulle göra och svaret blev att hon skulle till Vaxolm och gå på möte i en pensionärsförening och att de skulle diskutera eventuella nytillskott i styrelsen i och med att de som satt där nu hade suttit där i evigheter, i runda slängar sisådär 30 år. Jag höll med om att det antagligen var bra med förnyelse och önskade henne lycka till med resan innan jag hoppade av för att byta till tvärbanan.
En stund senare var jag inne på vårdcentralen mitt emot jobbet. När jag satt i väntrummet frågade en man mig om det var nummerlappar till provtagningen. Jag svarade ja, och han såg nöjd ut – eftersom han hade tagit nummerlapp. Han berättade för mig vilket nummer han hade också. En kvinna med bebis som stod bredvid oss, sa då att hon hade numret före honom så han behövde inte hålla koll på nummerdisplayen utan det räckte med att hålla koll på henne. "Vad fint", sa jag. Mannen ville sedan veta vilket nummer jag hade och när jag inte hade något, i och med att jag inte var där för att ta prover, såg han förvirrad ut. "Det löser sig. Jag behöver ingen lapp", sa jag. Jag vet inte om det lugnade honom, men just då blev jag inropad och med ett "Lycka till" lämnade jag väntrummet. När jag kom ut igen var han inte kvar, men han lyckades säkert ta sina prover.
Vid lunchdags bestämde jag mig för att promenera bort till Gröndal. Utanför porten till kontoret mötte jag en kvinna som frågade efter vägen till Ljusstöparbacken. Efter att ha dividerat ett tag och konsulterat olika appar och kartor på en blandning av svenska och spanska, lyckades jag peka henne i rätt riktning. Jag hoppas hon kom fram dit hon skulle. Jag kom i alla fall till Gröndal, åt lunch, besökte biblioteket och lånade deckare samt köpte kaffe till kontoret.
I vanlig ordning har jag skrivit om liknande saker som det här tidigare, bland annat i oktober 2013 i inlägget "Om skyltar, böcker och fredagssol". Även den gången gav jag vägbeskrivningar och gick på biblioteket i Gröndal. Jag tycker mig ana ett mönster ... Vill ni läsa mer om mina funderingar kring mönster, tipsar jag om inlägget "Allting hänger samman" från maj 2009.
Det började på tunnelbanan på väg till jobbet. En kvinna satte sig bredvid mig och undrade om hon, via SL-appen, hade hittat rätt väg till Strömkajen och Vaxholmsbåtarna. Enligt appen skulle hon åka till T-centralen, sedan ta spårvagnen till Kungsträdgården, sedan blåbuss en hållplats till Karl XII:s torg. Jag tyckte det var en onödigt krånglig väg och föreslog att hon skulle hoppa av i Gamla stan och gå till Strömkajen. Det ville hon inte eftersom hon tyckte det lät stressigt. Vi enades till slut om att hon skulle göra som appen sa, förutom att åka bussen. Jag frågade vad hon skulle göra och svaret blev att hon skulle till Vaxolm och gå på möte i en pensionärsförening och att de skulle diskutera eventuella nytillskott i styrelsen i och med att de som satt där nu hade suttit där i evigheter, i runda slängar sisådär 30 år. Jag höll med om att det antagligen var bra med förnyelse och önskade henne lycka till med resan innan jag hoppade av för att byta till tvärbanan.
En stund senare var jag inne på vårdcentralen mitt emot jobbet. När jag satt i väntrummet frågade en man mig om det var nummerlappar till provtagningen. Jag svarade ja, och han såg nöjd ut – eftersom han hade tagit nummerlapp. Han berättade för mig vilket nummer han hade också. En kvinna med bebis som stod bredvid oss, sa då att hon hade numret före honom så han behövde inte hålla koll på nummerdisplayen utan det räckte med att hålla koll på henne. "Vad fint", sa jag. Mannen ville sedan veta vilket nummer jag hade och när jag inte hade något, i och med att jag inte var där för att ta prover, såg han förvirrad ut. "Det löser sig. Jag behöver ingen lapp", sa jag. Jag vet inte om det lugnade honom, men just då blev jag inropad och med ett "Lycka till" lämnade jag väntrummet. När jag kom ut igen var han inte kvar, men han lyckades säkert ta sina prover.
Vid lunchdags bestämde jag mig för att promenera bort till Gröndal. Utanför porten till kontoret mötte jag en kvinna som frågade efter vägen till Ljusstöparbacken. Efter att ha dividerat ett tag och konsulterat olika appar och kartor på en blandning av svenska och spanska, lyckades jag peka henne i rätt riktning. Jag hoppas hon kom fram dit hon skulle. Jag kom i alla fall till Gröndal, åt lunch, besökte biblioteket och lånade deckare samt köpte kaffe till kontoret.
I vanlig ordning har jag skrivit om liknande saker som det här tidigare, bland annat i oktober 2013 i inlägget "Om skyltar, böcker och fredagssol". Även den gången gav jag vägbeskrivningar och gick på biblioteket i Gröndal. Jag tycker mig ana ett mönster ... Vill ni läsa mer om mina funderingar kring mönster, tipsar jag om inlägget "Allting hänger samman" från maj 2009.
Kommentarer