Tanke nr 1146: Historien om ett brev

För ungefär en månad sedan blev jag lite gamlare. Även om inte födelsedagen firas med samma dignitet som förr om åren, funderade jag lite över varför A inte hörde av sig. Det brukar hon göra. Jaja, ingen fara på taket, tänkte jag.

Några dagar efteråt kom ett sms från A: "Har paketet kommit fram?". Hon hade inte alls glömt – och till och med köpt present! Fast svaret blev: "Öh, nä. Inget paket i sikte." Eftersom det var skickat som ett brev och inte som ett paket fanns det heller inget sätt att spåra vart försändelsen tagit vägen. Jag lovade att hålla utkik i brevlådan.

I början av den här veckan skickade A ännu ett sms: "Hur går det med utkiken?" Jag ringde upp henne för att meddela att ingen present hade kommit fram. Vi muttrade lite över PostNord (som tydligen jobbar på att förbättra sitt uppdrag att ta saker från punkt A till punkt B enligt egen utsago) och undrade var min present höll hus.

Dagen därefter fick jag en avi om att det på mitt lokala utlämningsställe fanns ett brev som var för stort för att delas ut. Tänk om ...!? Och kan ni tänka er – mitt brev var äntligen här. Visserligen med lerigt fotavtryck över adressen och omvirat med flera varv markeringstejp (som A inte hade satt dit), men framme var det. Hurra! Det var poststämplat i Malmö den 3 december. Undrar var det har tillbringat de övriga tre veckorna? Jaja. 

För den nyfikne: Innehållet var tre pepparkaksformar, en bok och ett par strumpor med jultomte, snö och julgran på.